Städerskan Anette Gifting har jobbat på Stiftsgården i Rättvik sedan 1973. Det är något hon tänker fortsätta med fram till pension – och kanske lite till.
När Anette Gifting var 17 år jobbade hon som barnflicka i Stockholm. Men hon längtade hem, så hon bad sin mamma gå till arbetsförmedlingen i Rättvik.
– På den tiden var det lätt att få jobb utan utbildning. Jag fick jobb i matsalen på Stiftsgården. Då hette det piga. Jag torkade bord, golv och ställde fram sallad. Sedan fick jag vara i köket, men när jag fick nickelallergi av de rostfria formarna började jag städa i stället.
Det var för 44 år sedan och du arbetar fortfarande kvar.
– Ja, för jag trivs väldigt bra. Det är mitt andra hem, brukar jag säga. Jag gillar att jobba med kroppen. Jag hinner göra lite annat också, som att sköta blommorna när det är lite lugnare på förmiddagen. På morgonen städar vi konferenslokalerna, sedan har vi en stund innan det går att börja med gästrummen.
Vilka kommer till Stiftsgården?
– Det är både privatgäster och konferenser. Vi har läger för konfirmander och minnesstunder. Det är mycket skidåkare under vintern. Vi tar hit vallateam och får lägga papp på golven så att de inte kladdar ner. Sommaren är väldigt intensiv och rolig. Då har vi både barnfamiljer och folk som ska på konserter i Dalhalla. Man kan bli väldigt trött efter en dag, men sover man sedan sin sömn är man pigg igen på morgonen.
Städning är ett tungt arbete, vad gör att du orkar?
– Vi lägger upp arbetet bra. Det är som en cykel, alla delar måste fungera för att den ska rulla. Jag kan säga till om jag inte mäktar med, då har vi en flicka som vi kan ringa till. Det är guld värt. Men det är klart att det alltid går att förbättra. Förra veckan hade vi en fysioterapeut här som tittade på oss när vi städade. En del sängar är lite låga, så då får man byta ben på dem. Vagnarna med tvätt är väldigt tunga, byter man till större hjul skulle det underlätta.
Du tränar mycket också?
– Ja, spinning och styrka tre gånger i veckan. Jag tycker att det är roligt och så har jag gott om tid eftersom jag bor ensam. Min man gick bort för sex år sedan. Han jobbade också här, som vaktmästare. Vi var som ett team när vi jobbade helger. Det fungerade bra att vara på samma arbetsplats, i veckorna var vi på olika håll.
Anette Gifting
Hur har jobbet förändrats under åren?
– Det har blivit mycket bättre sedan vi fick hissar. Det gör mycket att inte behöva gå i trapporna med städutrustningen. De satte in hissar i slutet av 90-talet. Det är väldigt smidigt att det finns datorer, man kan gå in och se om en gäst har checkat ut så att vi kan börja städa. Förut hade vi ju långa listor på papper. Centraldammsugaren hade vi inte heller från början, den fick vi när det var en dam som hade problem med axlarna.
Har du funderat på att byta jobb?
– Jag gjorde ett försök 1976–1977. Jag tänkte att jag skulle prova något annat så jag sydde skinnjackor på en fabrik. Men jag längtade tillbaka hit. När jag hade problem med händerna var jag ett kort tag på Siljansknäcke, men där hade de stengolv och det klarade inte knäna av.
Om att vara med i facket
Du har varit med i Hotell- och restaurangfacket från första början. Varför gick du med?
– På den tiden skulle du vara med i facket. Vi har inte problem här, men det är ju lite solidariskt att man är med när andra har det sämre på sina arbetsplatser. När jag pratar med unga om varför de inte är med svarar de i regel att det beror på pengarna. Ibland har jag tänkt att alla skulle få betala lika mycket för att vara med i facket. Nu är det ju så att en del som tjänar mer än vad vi gör inom hotell- och restaurang har lägre fackavgifter.
Hur tänker du dig framtiden?
– Jag har fyra år kvar till pensionen och så som jag känner mig i dag jobbar jag minst till dess. Man har ju rätt att jobba till 67, kanske vill jag vara kvar på deltid då. Men jag får se när vi kommer dit.
