Maria jobbar som arbetsledare på hotell och är lovad 7000 kronor i månaden. Kanske får hon pengarna, kanske blir hon lurad igen."De får göra som de vill, det är därför de väljer oss", säger Maria, som är papperslös.

Arbetsgivarna känner mycket väl till hur det är att anställa papperslösa. Att de får göra som de vill, det är därför de väljer oss, säger Maria.
Sedan snart två år bor och arbetar hon i Sverige. Till en början hade hon ett arbetsvisum till ett annat land i EU men som också gällde här. Efter några månader hittade hon barnpassnings- och hushållsarbete hos en familj i Stockholm. Men anställningen innebar något helt annat än vad Maria hade tänkt sig. I dag är Maria papperslös.
– De låste inte in mig, men det var som ett fängelse. Jag arbetade i deras hem, från klockan sex på morgonen till nio på kvällen, utan lediga dagar, för 5 000 kronor i månaden.
En dag var arbetsgivarna missnöjda med hur Maria hade utfört sitt arbete. Hon blev utskälld, slagen och utkastad på gatan utan några tillhörigheter. Och hon tilläts inte komma tillbaka för att hämta sina saker. I huset fanns hennes vinterkläder, bärbara dator, pass, körkort, försäkringspapper och andra viktiga dokument.
– De kastade bara ut mig och sa att jag inte behöver komma tillbaka. Det var det värsta jag har varit med om. Jag var hemlös.
Hjälpen kom då från en familj som kommer från samma land som hon själv. Maria flyttade runt och sov hos olika personer under en tid. Skammen och känslan av att vara en belastning på dessa hårt arbetande människor växte. På dagarna var hon ute och gick, hon var rastlös och orolig, saknade pengar till mat.
– Men värre än att ständigt gå hungrig var att sakna biljett för att ta sig ut, säger hon.
Ett tag, när Maria fick jobb som kafébiträde, såg det ljust ut. Hon var lovad 100 kronor i timmen men blev åter lurad på flera månadslöner.
Efter ett tips ringde hon Fackligt center för papperslösa och fick därigenom kontakt med en ombudsman på Hotell- och restaurangfacket. Facket kontaktade kaféarbetsgivaren som lovade att Maria skulle få sin lön, men det har inte dykt upp några pengar än.
– Jag visste redan från början, när jag kom hit, att jag skulle få arbeta och leva under tuffa förhållanden. Vi har inte så många valmöjligheter utan måste acceptera det som erbjuds. Men jag hade inte räknat med att vara med om så obehagliga saker och bli lurad gång på gång.
Sedan någon månad tillbaka arbetar Maria som arbetsledare för städarna på ett hotell i centrala Stockholm. Hon blivit lovad 7 000 kronor i månaden. Hon har ingen övertidsersättning och får ledigt en dag varannan vecka. Hon har klarat sig på lånade pengar, och hennes familj har ställt upp och betalat dotterns skolavgifter i hemlandet.
– Man kanske tycker att jag bryter mot lagen för att jag bor och arbetar utan tillstånd och för att jag går med på dåliga villkor. Men det är inte olagligt att arbeta. Det är inte olagligt att göra allt för att försörja sig. Jag står ut med det här för min dotters skull. Vi är också människor, säger Maria.
Susanna Walther är flyktinghandläggare på den katolska hjälporganisationen Caritas, och har stöttat Maria.
– Det är inte för att de trivs bra i den situation de hamnar i men de flyr extrema villkor, säger Susanna Walther om att papperslösa stannar kvar trots enorma svårigheter.
– Folk söker sig hit för att kunna arbeta men utan arbetstillstånd riskerar de att bli utsatta för det här slaveriet. Arbetsgivarna utnyttjar den utsatthet papperslösa befinner sig i.
Susanna Walther håller med om att slaveri är en allvarlig anklagelse. Men hon påpekar att det är vad som pågår på den irreguljära svenska arbetsmarknaden just nu.
– Det kan handla om att en person arbetar sju dagar i veckan med 14 timmars arbetsdag. Ingen ledighet och för allt detta får man 4 000 kronor i månaden. Det händer att folk är instängda hemma hos någon. Det finns inga avtal utan bara muntliga överenskommelser som arbetsgivaren ständigt förändrar.
Många undrar hur dessa personer klarar sig. Susanna Walther menar att migranterna kommer från fattiga förhållanden och vet hur man klarar sig med väldigt lite pengar.
– De sparar också en liten summa pengar som de kan skicka till sitt hemland. Där finns barn och familjer som väntar på pengar för att kunna överleva; för att köpa mat, betala hyra och skolavgifter.
– De flesta som låter sig utnyttjas på det här viset är jättestarka människor. Men även de har sina gränser. De slits ut. Ingen människa orkar i längden med dessa villkor. Antingen får de problem med sin hälsa eller psykiska problem, säger Susanna Walther.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.