Regeringen fick tre listor med bristyrken och ratade alla. Slöseri med skattemedel, tycker chefredaktör Jonas Nordling.
Efter förra valet stod det snabbt klart att något skulle hända med arbetstillstånden. Rätt omgående kom också beskedet om rejält höjda lönekrav för invandrad arbetskraft. Sen vidtog en underlig process.
Att många branscher bygger på utomeuropeisk arbetskraft är ingen hemlighet.
Det är också där SD:s engagemang i frågan bottnar. Jobben ska gå till arbetslösa svenskar. Även om dessa inte vill ha dem.
Arbetsgivarnas organisationer insåg nu att det började bli knas, ur deras perspektiv, och höjde rösten. Regeringen började då tala om undantag för vissa yrkesgrupper, och beställde listor från sina expertmyndigheter. Listorna kom, men de tycktes inte falla i god jord. Man beställde nya.
Den 1 juni närmade sig
Samtidigt tickade en klocka. Den sista höjningen av lönekraven skulle nämligen träda i kraft den 1 juni. Och då vore det ju bra att veta vilka undantag som gäller.
Myndigheterna fattade troligen att regeringen hade beslutsvånda.
I januari beställde därför regeringen den slutliga listan från Migrationsverket. Listan skulle dessutom tas fram tillsammans med Arbetsförmedlingen.
Myndigheterna fattade troligen att regeringen hade beslutsvånda, och tog därför fram inte en, inte två, utan hela tre listor! En med 81 yrken, en med 55 och en med endast 21. Allt beroende på vilket linje regeringen ville hålla.
Trestegslistan är imponerande läsning. Med tydlig pedagogik går man igenom metodiken bakom samtliga urval, så att det går att motivera oavsett listval.
Men hjälpte det? Nix.
Regeringen och SD gör en egen lista
I stället hittade regeringen och SD på en egen lista. Med 27 yrken. Den blev offentlig i fredags, en vecka före deadline. Vissa yrken, som ingick i expertmyndigheternas samtliga listor, var borta. Som exempelvis kockar och kallskänkor.
Det går att säga mycket om denna hantering.
Hade Tidögänget velat hedra den svenska modell som de alltid säger sig värna borde de låta fack och arbetsgivare fortsätta lösa detta genom de nivåer som kollektivavtalen accepterar. Men så blev det inte.
Den ultimata dissen
Det som upprör mest är dock regeringens slöseri med skattemedel i form av myndighetsresurser.
Varför beställa underlag som sedan ratas?
Om regeringen inte hade tänkt lyssna oavsett hade det åtminstone varit ärligare att säga det. Att dessutom i stället snickra ihop en egen lista blir den ultimata dissen av våra myndigheter.
Att bara lyssna på experter när deras råd passar den egna smaken, det hör inte hemma i en modern demokrati.