Tseegii Byambadorj har lämnat oss, endast 45 år. Johan Östman minns en kämpe som slogs för de som behöver facket mest.
Första gången jag träffade Tseegii var i början av 2010-talet. Hon var relativt nyvalt platsombud på Hotel C i Stockholm där hon jobbade med housekeeping. Jag hade ansvar för ett uppsökeri där några förtroendevalda besökte arbetsplatser för att värva fler medlemmar till facket.
Jag slogs av att den här kvinnan hade ett oerhört mod och rättspatos. Jag hade varken före eller efter det träffat någon som varit fackligt engagerad samtidigt som hon befann sig i Sverige på arbetskraftsinvandring. Det är inte många som vågar ta ett fackligt uppdrag samtidigt som man har en så otrygg anställning.
På en av arbetsplatserna vi besökte lämnade hon över en hög med information till en chef som hon bad ge materialet vidare till den personal som inte var på plats.
När vi lämnade lokalen såg hon i ögonvrån hur han slängde allt i en papperskorg. Hon vände direkt på klacken, gick tillbaka och skällde ut honom och tvingade honom att plocka upp sakerna ut soporna.
Tseegii kom till Sverige första gången 2004 och hamnade hos en arbetsgivare som utnyttjade hennes situation med låga löner och struntade i att betala in arbetsgivaravgifter.
Hon återvände hem till Mongoliet men valde ändå att inte ge upp drömmen om en bättre framtid.
Tseegii Byambadorj visste hur det känns att stå längst ut på arbetsmarknadens kant.
Tseegii återvände till Sverige och hamnade hos ytterligare en oseriös arbetsgivare. Det hindrade henne ändå inte. Tseegii Byambadorj visste hur det känns att stå längst ut på arbetsmarknadens kant.
Hon kom till Sverige med hopp om trygghet och framtidstro men möttes av osäkra villkor, rädsla och beroendeställning. Det hade varit lätt att bli tyst av den erfarenheten. I stället använde hon den för att hjälpa andra.
När hon till slut landat hos en seriös arbetsgivare blev hon medlem i facket. Hon startade fackklubb och började snabbt engagera sig i avdelningens arbete med att värva fler medlemmar.
Tseegii höll inte bara den första medlemsutbildningen på mongoliska. Hon såg till att fylla utbildningen flera gånger.
Det som gjorde Tseegii så betydelsefull var inte bara hennes historia, utan vad hon gjorde av den. Hon blev en röst för människor som ofta saknar en.
Med värme, envishet och ett starkt rättspatos hjälpte hon migrantarbetare, ofta från Mongoliet att förstå sina rättigheter och hitta vägar in i gemenskap och trygghet. På jobbet, på fritiden. I alla sammanhang värvade hon medlemmar till facket.
Sista gången hon riskerade att få åka tillbaka till Mongoliet var när coronakrisen slog till. Hon blev då av med sin anställning, som så många andra i branschen.
Men det ordnade sig då också. Till slut kunde hon söka permanent uppehållstillstånd och kunde äntligen bli svensk på riktigt.
Hon fick senare en anställning på LO-distriktet där hon jobbade med att nå just de grupper som ofta står långt ifrån ett fackligt medlemskap.
Tseegii organiserade, utbildade och skapade möten mellan människor som annars riskerade att stå ensamma. För många blev hon inte bara en informatör eller fackligt aktiv, utan någon som faktiskt såg dem.
Hon visste att utsatthet inte är ett abstrakt samhällsproblem, utan något som känns i kroppen, i stressen över ett osäkert jobb, i oron över att få stanna i landet, i tystnaden som uppstår när människor inte vågar säga ifrån. Just därför blev hennes engagemang så trovärdigt.
Hon talade aldrig ovanifrån. Hon talade som någon som själv hade varit där och visste att organisering är vägen till en tryggare anställning och ett bättre liv.
Hon hade en stark tro på människors möjlighet att förändra sina villkor tillsammans. Hon byggde relationer, sammanhang och mod. Där andra såg tillfälliga arbetsplatser såg hon människor värda trygghet, respekt och värdighet.
Hennes arbete handlade ytterst om något större än regler och arbetsvillkor. Det handlade om att ingen människa ska behöva känna sig ensam eller maktlös.
Den 26 april lämnade Tseegii oss efter en tids sjukdom, endast 45 år gammal. Hon lämnar ett stort tomrum hos familj, vänner och i hela arbetarrörelsen.
Det går inte att med ord beskriva den betydelse hon haft för HRF, LO och de människor hon har berört med sitt engagemang och varma personlighet. Livet är bra orättvist.
Vila i styrka, kamrat!
Johan Östman, ombudsman HRF Stockholm-Gotland
