Efter snart 20 år på ett nattöppet McDonald’s i Stockholm är Djam Corca Djalo expert på att hantera fulla gäster och stökiga arbetsgivare. Det fackliga arbetet är hans drivkraft.
Djam Corca Djalo har bråda dagar. Han ska gifta sig. Bröllopet ska hållas i hans andra hemland Guinea-Bissau om en månad, och det är mycket som måste göras innan dess.
– Min blivande fru, Cadi, bor där. Tanken är att hon ska flytta hit sedan. Så just nu är det mycket spring med papper som ska registreras och saker som ska betalas. Det är lite stressigt.
Vad tycker Cadi om att flytta hit?
– Hon är lite osäker. Hon tror att det är mycket is här, haha. Det trodde jag också innan jag kom hit. Och när jag kom hit, i mars 1996, då var det vitt på marken. Jag ville bara åka tillbaka. Jag bodde i Fisksätra då, det var det kallaste området som fanns den vintern. Och så kunde jag inte språket. Det värsta var å, ä, ö. Jag hatade sådana ord, det var skräpord tyckte jag. Men man lär sig med tiden.
Hur hamnade du på McDonald’s?
– Jag började jobba där 1998 när jag pluggade processteknik. Jag tog det inte så allvarligt, utan tänkte att jag behövde lite pengar vid sidan om. Det var roliga tider. När jag blev klar med skolan kom lågkonjunkturen och jag fick inga jobb. Så jag jobbade kvar.
För några år sedan bildade vi klubb på jobbet, och nu har jag fastnat för de fackliga uppdragen jag har. Det känns bra att kunna hjälpa folk.

Hur kom det sig att ni bildade klubb?
– Det var mycket konflikter med arbetsgivaren. Vi ringde facket hela tiden och till slut sade de att vi kunde bilda klubb. Kan vi, frågade vi. Och så gjorde vi det. Nästan alla på jobbet var intresserade av att vara med. Det var fullt i rummet på vårt första möte, det var roligt. Vårt problem var framför allt arbetsmiljön. Det var mycket stökiga gäster på nätterna, mycket bråk. Folk slutade för att de mådde dåligt.
Har det blivit bättre?
– Ja, det har det. Vi började följa upp varje händelse. Kollade vad arbetsgivaren gjorde, och hur personen som drabbats mådde. Förut var det ingen som följde upp. Vi krävde också att få väktare på nätterna, för ingen ska behöva känna sig kränkt av gästerna. Till slut fick vi det. Men just nu bygger de om utanför, så nu är det lugnare på restaurangen ändå.
Om sitt fackliga engagemang
Hur är det att behöva hantera stökiga gäster varje natt?
– Man blir van. Förut bråkade jag med gästerna. Jag gick runt som väktare utan att tänka på det. Sedan gick jag en utbildning och då började jag tänka, det här är ju arbetsgivarens ansvar, inte mitt. Att hantera fulla människor är egentligen lite som vi får lära oss att hantera arbetsgivare i förhandling. Fulla människor är som arbetsgivare på sätt och vis. Du ska inte skälla eller bråka med dem, du ska göra det enkelt för dig själv. Man måste vara lite smart och strategisk. Men du får inte vara för snäll för då utnyttjar de dig.
Använder du den strategin med din arbetsgivare?
– Vi har ett bra samarbete. En gång i månaden har vi samverkansmöte, då tar vi upp allt som har hänt. Det funkar bra. Det är ju ge och ta. Om arbetsmiljön fungerar kan personalen fokusera på sitt jobb, det är bra för alla.
Djam Corca Djalo
Varför tror du att det finns så få fackklubbar i snabbmatsvärlden?
– Folk vet inte sina rättigheter. Många är unga och de tänker att de bara ska jobba lite grann. Som jag gjorde. De får inte mycket information heller. Hos oss får alla, även praktikanter, information med en gång. Vi från klubben presenterar oss och berättar vad vi gör. Det är nog många som inte får den informationen när de börjar jobba.
Vad tror du att du gör om fem år?
– Jag vet inte. Men jag vill fortsätta jobba fackligt på något sätt. Det är så intressant.