Uddin har blivit utnyttjad på flera restauranger som han har jobbat på. – Arbetsgivarna gör som de vill, säger han.
Uddin, som egentligen heter något annat, kom till Sverige för ett par år sedan. Han har arbetat som kock på flera olika restauranger i Stockholmstrakten.
På merparten har han jobbat betydligt mer än vad han fått lön för. På något ställe har lönen i stort sett varit fickpengar.
– Jag har jobbat jättemycket, jättemycket, jättemycket. Men jag har aldrig fått betalt för mer än 160 timmar, säger han och visar ett av sina anställningskontrakt.
Alla restauranger han har arbetat på har kollektivavtal med Hotell- och restaurangfacket. Flera är med i arbetsgivarorganisationen Visita.
Men det verkliga regelverket är något helt annat än det som står i avtalen, konstaterar Uddin.
– Arbetsgivarna gör som de vill.
Arbetsgivarna gör som de vill.
Även om han inte tycker att det är rätt, är det något annat som stör honom ännu mer. Det är hur det svenska samhället utnyttjar arbetsmigranternas situation.
Han visar upp ytterligare en mapp med papper: hans hyreskontrakt. Under lång tid hyrde han några rum i en villa i en förort. Detta genom en firma, specialiserad på att hyra ut rum och bostäder till migrantarbetare.
För det har han betalat 16 000 kronor i månaden. Nu har han flyttat, men depositionen han betalade har han inte fått tillbaka, säger han.
– Jag har betalat 32 000 kronor i deposition som de vägrar att lämna tillbaka. Nu svarar de inte när jag ringer.
När coronapandemin slog till förvärrades situationen för Uddin.
Det blev mindre att göra på restaurangen, så han blev tillsagd av sin arbetsgivare att söka läkare för ett medicinskt problem han dragits med ett tag. Målet var att få sjukpenning.
– Han ville att jag skulle göra drama så att läkaren skulle sjukskriva mig.
Till slut blev han i stället uppsagd på grund av arbetsbrist. Den sista lönen fick han aldrig, säger han.
– Arbetsgivaren säger till facket att han har betalat, men det har han inte. Nu vet jag inte vad jag ska göra.