Saifuddin drömmer om att kunna ta sin familj till Sverige. Det utnyttjade hans arbetsgivare.
Saifuddin talar lågt. Blicken flackar, han är nervös. Han heter egentligen något annat, men vågar inte ha med sitt riktiga namn av rädsla för repressalier.
Att berätta vad han har varit med om tar emot, men han är bestämd.
– Jag vill visa hur vi blir behandlade. Det känns skönt att någon äntligen vill lyssna.
För Saifuddin har försökt berätta tidigare. Han har varit i kontakt med både advokat och polis. Hos den senare gjorde han en anmälan om människoexploatering, men utredningen lades ned.
Saifuddins historia börjar när han kom till Sverige 2017. Han var kock i hemlandet Bangladesh och hade fått jobb på en restaurang i Stockholm.
Men lönen var inte den utlovade. Han fick 5 000–6 000 kronor varje månad, trots att han arbetade i stort sett hela tiden.
– Jag jobbade alla dagar, 280–300 timmar i månaden. Jag hade ingen ledighet alls, säger han.
Situationen var inte alls vad Saifuddin förväntat sig, men han bestämde sig för att kämpa på. Målet, att få hit sin familj, hägrade. Han lyser upp när han pratar om sina barn.
– Jag saknar dem väldigt, väldigt mycket. Jag försöker facetajma med dem, men de vill inte prata med mig för att jag varit borta så länge.
Jag blev nästan mentalt sjuk.
Det var också familjen som ägaren till restaurangen använde som påtryckningsmedel för att få Saifuddin att lyda.
– Han sade att om jag inte gör som han vill så kan det bli problem för min familj att komma hit. Jag var så rädd för det, så jag vågade inte klaga.
Efter ett par år meddelade arbetsgivaren helt enkelt att anställningen hade upphört.
– Jag blev nästan galen då, nästan mentalt sjuk, säger Saifuddin.
Han började jaga ett nytt jobb. Under förra året provjobbade han på en lång rad restauranger, men det slutade alltid på samma sätt.
– Jag jobbade en, två, tre, fyra dagar på varje ställe. Men jag fick inte betalt en enda gång.
Nu jobbar han deltid på två olika restauranger. Förhoppningen är att han ska kunna hämta hit sin familj senare i år.