Politiskt förtryck och en arbetsförmedlare som inte gav sig har gjort att Raquel del Carmen Acevedo i dag jobbar i riksdagen, och håller politikerna mätta och nöjda.
Det var runt tjugo minusgrader den där dagen i januari 1986 när Raquel del Carmen Acevedo kom till Sverige. Sandalerna fick fötterna att värka, och skinnjackan skänkte ingen värme.
– Det kan vara kallt i Chile också, men inte så kallt. Och på ett annat sätt.
Raquel del Carmen Acevedo
Hur hamnade du i Sverige?
– Det var på grund av min kusin faktiskt. Han var politiskt aktiv i Chile. Han och hans fru blev gripna. Hon mördades, men han lyckades fly. Han var väldigt torterad och hade ingenstans att ta vägen, så jag tog med honom hem. Min mamma höll på att svimma.
– Efter ett tag fick han hjälp att fly till Sverige. Jag fortsatte hjälpa andra politiskt aktiva, men till slut blev jag också tvungen att lämna Chile. Jag hamnade i Växjö. Där bodde jättemånga chilenare. Sedan fick min man, som jag träffade i Sverige, jobb i Stockholm.
När började du i branschen?
– När vi kom till Stockholm pratade jag ingen svenska alls. Men jag ville jobba. Min kontakt på arbetsförmedlingen sade att jag skulle gå en kurs i svenska först. Jag gjorde det i ett år. Sedan sade hon att jag borde utbilda mig till kallskänka. Jag ville inte först. I Chile hade jag jobbat med administration. Men hon var envis, eller snäll. Hon sade »Raquel, det här är sista året som AMU-center betalar utbildningar. Passa på.«
Om att vara med i facket
– Jag gjorde praktik på SAS i Frösundavik. Fortfarande ville jag inte prata svenska, jag var rädd att säga fel. De var jättesnälla och sade att jag skulle prata, de skulle hjälpa mig. En dag skulle de gå till en bar. Jag tänkte – varför ska jag följa med? Jag vågar inte prata ändå. Men efter två glas vin pratade jag hela tiden. Efter praktiken anställde de mig, men inte så mycket som jag ville jobba. Då började jag på Elektrum i Kista. Det var så stort, 900 gäster på lunchen.
Det är helt otroligt roligt att jobba på riksdagen.
Men nu jobbar du i riksdagens restaurang, hur gick det till?
– Efter Elektrum började jag på Sodexos restaurang på Swedbank. Min chef där, Torbjörn, skickade mig på kurs för att jag skulle få jobba med administrativa uppgifter också, som jag ville. Efter ett tag hamnade jag på huvudkontoret i Älvsjö, men jag ville tillbaka till restaurang. Så jag sökte ett sex månaders vikariat på riksdagen. När jag var på intervju tänkte jag: »Nej!« Det var så stort, så mycket fakturahantering och statistik. Men min chef sade »Lägg av, du klarar det. Det är ju bara sex månader.« De månaderna har blivit 15 år!
– Det är helt otroligt roligt att jobba på riksdagen. Ingen dag är lik en annan. I år blev det lite tråkigt när de tog bort alla administrativa uppgifter från mig. Nu är jag bara restaurangbiträde. Men i augusti tog Sabis över. Jag hoppas att det blir bättre och bättre.
Har du några utmaningar kvar?
– Jag har börjat jobba i kafeterian också. En dag sade de bara till mig: »Här är kassan och här är kaffemaskinen«. Så kom gästerna och beställde macchiato och cappuccino och jag visste inte ens hur man gjorde. Jag lovar, jag var beredd att sätta upp en lapp att maskinen var trasig. Men jag lärde mig. Jag sade till gästerna att de inte fick stressa mig.
Hur är det att träffa politiker varenda dag?
– Jag har jobbat här så länge nu så alla känner igen mig. Till och med vår statsminister. Jag mötte honom på gatan utanför en dag, och han hälsade med en honnör. Jag gjorde likadant tillbaka, och jag såg att människor runt omkring undrade vem jag var.
