Det är inte enkelt, det är politik. Det var inte bara jag som trodde att vi äntligen skulle få en lösning på regeringsfrågan. Det tror jag fortfarande.
Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt var tydliga i dag: De vill se Stefan Löfven som statsminister. De kan till och med tugga i sig att Socialdemokraternas överenskommelse med Centern och Liberalerna i stora stycken innebär en skarp högersväng. Alternativet är helt enkelt sämre.
Men inte heller Vänsterns stöd är helt gratis. Det vore lite arrogant att tro det. Vänsterpartiet meddelade efter lång väntan på måndagen att de inte tänker gå med på att man helt stänger ute dem från politiken de kommande fyra åren. Jonas Sjöstedt vill att Stefan Löfven är tydlig med att så heller inte kommer att ske.
Nu har Socialdemokraterna två dagar på sig att göra alla nöjda. Eller åtminstone inte missnöjda. Jag tror att de fixar det. Jag tror att på fredag har vi en statsminister – Stefan Löfven.
Nästa stora utmaning blir förstås att styra med en M+KD-budget och att försvara de eftergifter som man fått göra i överenskommelsen med Centern och Liberalerna.
Socialdemokraterna har gått med på saker som är en smula svårsmälta. Förändringar av arbetsrätten till exempel. Det är ingen hemlighet att Centern vill göra det lättare och mer flexibelt att bemanna framför allt mindre företag.
Turordningsreglerna har blivit en viktig symbolfråga för dem. Alla som är någorlunda bevandrade i lagen om anställningsskydd och den svenska modellen vet att turordningen redan i dag är en förhandlingsfråga.
I många företag är det mer regel än undantag att arbetsgivare och fack förhandlar fram en alternativ uppsägningslista, där andra faktorer än anställningstid styr. Inte ens om facket motsätter sig en uppsägning är det särskilt dyrt för en arbetsgivare att säga upp en person med lång anställningstid.
Las är helt enkelt inte den bromskloss som vissa vill få den till.
Enligt en lista som OECD sammanställer befinner sig Sverige någonstans i mitten på skalan när det gäller anställningsskydd. Las är helt enkelt inte den bromskloss som vissa vill få den till. I till exempel Tyskland, Nederländerna och Italien är anställningsskyddet starkare.
Nu är ju överenskommelsen tack och lov formulerad så att fack och arbetsgivare kan komma överens om en modell för ökad flexibilitet. I så fall kommer politiken att rätta sig efter dem.
Det är sedan länge den modell vi har jobbat med i Sverige – att arbetsmarknadens parter, som kan arbetsmarknaden bäst, genom förhandlingar och avtal styr i de frågorna.
Politiken har hållit sina lagstiftande fingrar borta. Jag säger inte att det är en perfekt modell. Men den har funkat i 80 år.