Nattreceptionisten Paul McDonald går sin kontrollrunda med fotoväggens kändisar som enda sällskap. Utan kollegor är jobbet mer utsatt. Det mesta blir lättare när man är två, tycker han.
Nattreceptionisten Paul McDonald kryssar mellan borden på hotell Rival i Stockholm. Han ska gå sin säkerhetsrunda.
– Jag skannar av lokalerna och kollar även om det finns någon gäst som väcker min uppmärksamhet.
Än så länge är en kollega kvar, men vid halv elva blir Paul ensam i receptionen.
Strax efter ett går även vakter och barpersonal hem. Då blir Paul ensam på hotellet fram till klockan 05.30.
På natten är entrédörrarna låsta.
– Jag öppnar aldrig från receptionen utan går fram till dörren. Antingen känner jag igen gästerna eller så visar de rumsnyckeln.
Skulle han släppa in dem från receptionen är risken för stor att någon obehörig hinner slinka med.
– Någon som vill hitta en toalett för att ta droger, stjäla något eller inte har någonstans att vara och vill värma sig. Eller så är det påverkade personer som »bara tänkte ta en öl« fyra på morgonen.
Paul visar sitt överfallslarm som sitter i byxlinningen. Det är kopplat till hotellets säkerhetsföretag. Trycker han på larmet hör de vad som händer och kan skicka polis eller vakt.
Från början fanns bara fasta larm i entrén och back-office.
– För ett tag sedan var det en kille som snodde flaskor och slängde dem på mig. Sedan kom han tillbaka och gick till attack. Jag höll ner honom men fick ju släppa honom för att komma åt larmet.
Efter det infördes bärbara larm.
Paul McDonald är en lång man som den med omdömesförmåga inte skulle ge sig på i första taget. Men det är ingen fördel, tycker han.
– Jag är nattreceptionist, inte ordningsvakt. Jag vill inte att någon ska tänka »Paul är stor och stark så han klarar sig«. Och man ska inte överskatta sin förmåga.
På dörren till back-office sitter skyltar med beskrivningar av hur personalen ska agera vid olika typer av hot. Nyanställda får en genomgång av säkerhetsrutinerna.
Det finns inget som är bättre än egna erfarenheter när det gäller att möta människor.
De som får jobb i nattreceptionen på Rival är ofta erfarna.
– Man anställer inte rookies. Det finns inget som är bättre än egna erfarenheter när det gäller att möta människor.
Det finns med andra ord en medvetenhet om utsattheten. Men det som verkligen skulle behövas är dubbelbemanning, säger Paul.
– När jag började här var vi två personer fredag och lördag natt. Då var det mycket enklare att hantera säkerheten. Det är en helt annan trygghet. Vi kunde också ha en högre servicenivå.
Man känner sig mindre utsatt när man är två, säger han.
– Det är till exempel lättare att säga nej till rumsbokning när vi misstänker att de har med sig någon som är prostituerad eller när de vill ta med ett gäng på efterfest.
Om barerna är öppna brukar han i jobbiga lägen be en kollega att komma till receptionen, för att vara där och lyssna. Det kan lugna ner situationen.
Men det är inte bara i hotfulla lägen som det känns bäst att vara två. Det handlar även om en självklar sak som att kunna gå på toaletten i lugn och ro.
– Vi som jobbar här har möjlighet att gå på toa när vi vill. Men man känner sig stressad. Ingen kommer ju in när dörren till hotellet är stängd, men gäster kan komma ner och undra var folk är.
Vid ett tillfälle begärde Paul dubbelbemanning och fick det.
– Jag visste att min fru skulle föda snart. Det blev så att jag körde hem klockan tre på natten och tog emot barnet utanför huset. Vad som helst kan hända i livet.
Paul går runt en del och ser till att vara sysselsatt för att hålla sig vaken.
– Man kan känna sig lite som ett spöke som kommer och går. Jag träffar inte chefen om det inte hänt något.
Jag bestämmer själv i vilken ordning jag ska göra mitt jobb.
Det här är ensamarbete
Men ensamjobb har trots allt fördelar.
– Jag bestämmer själv i vilken ordning jag ska göra mitt jobb. Ingen kollar över axeln vad du gör.
Dagen efter summerar Paul natten. Några blev upprörda för att de inte fick mer alkohol, en annan gäst blev arg när Paul inte lät en kraftigt alkoholpåverkad, betydligt yngre tjej, följa med på rummet. Ett tjugotal hotellgäster kom efter halv två och kanske femton utomstående försökte få komma in.
– Ungefär som vanligt, säger Paul.