De jobbar varje dag för att folk ska vara säkra i backarna. Men hur är det med skidpatrullörernas egen säkerhet? Det krävs rutiner, respekt för föreskrifter och ödmjukhet. Annars kan det gå illa. Det vet HRF:aren Jenny Råghall.
Jag har aldrig kunnat sitta still och jag har alltid varit intresserad av säkerhetsfrågor. Att få jobba så här passar mig perfekt, säger Jenny Råghall.
Hon är skidpatrullör och lavintekniker på Svenska Turistföreningens station i Abisko. I hennes jobb ingår att hålla berget Nuoljas skidområde så säkert som möjligt för åkarna, men även att bedöma lavinfaran i området Abisko-Riksgränsen för Naturvårdsverkets projekt Lavinprognoser.se.
Det är det sistnämnda som står på schemat i dag. Lavinprognosen för dagen är redan satt: betydande lavinfara. Planen är en observationstur med skoter för att ta reda på hur snölagren beter sig.
Men innan vi kan ge oss i väg krävs säkerhetsåtgärder.
Jenny har redan gjort en riskanalys för turen, packat sin ryggsäck och ordnat transceivers, lavinsändare. Det sista hon gör är att anropa en kollega i komradion, för att berätta att vi är på väg ut.
– Vi har alltid någon som håller koll på vart vi ska och att vi kommer tillbaka, säger hon.
Ser du kanten där uppe? Och den där? Där kommer det att gå laviner.
Jenny kör genom dalgången. Målet är en ostsluttning som hon är nyfiken på. Ibland stannar hon skotern och kisar upp mot bergskammen.
– Ser du kanten där uppe? Och den där? Där kommer det att gå laviner.
Jenny parkerar skotern och vi vandrar den sista biten uppför branten. Hon packar upp sitt observationskit: spade, sond, termometrar, lupp, mätsticka och anteckningsbok.
– Klockan är 9:33 och vi är 770 meter över havet, noterar hon i boken.
Jenny gräver en rektangelformad grop med helt raka sidor. Sedan väntar en rad tester. Ett mål är att upptäcka svaga lager i snön.
– Receptet på en flaklavin är hårdare snö ovanpå mjukare och svagare snö, säger hon.
Processen tar runt en halvtimme. Plötsligt är det helt vitt omkring oss. Sikten är dålig och snön blåser över väskor, skoter och oss. Så här är det ofta på fjället, säger Jenny. Egentligen vill hon fortsätta längre in i dalgången, men bestämmer att vi bör vända hemåt i stället.
– Säkerhet går före information, säger hon och vänder skotern.






Säkerheten är viktig för Jenny. Hon har på nära håll fått uppleva vad som kan hända när den inte är det.
Det var en februaridag som denna år 2012. Jenny hade fått sitt första jobb som skidpatrullör, på Hamrafjällets skidanläggning i Tänndalen.
Det hade blåst hårt på förmiddagen, så de längsta backarna hade varit avstängda. När de öppnades igen fick Jenny syn på ett område, Vargstupet, där snön såg misstänkt ut. Jenny och hennes mentor, den erfarna skidpatrullören Jocke Nyberg, åkte dit.
– Vi skulle kolla om vi kunde »skicutta« bort den, alltså utlösa lavinen genom att köra över den med skidorna. Men snön var helt hård, vilket innebär att det är säkerhetsmässigt uteslutet att skicutta.
Sedan började allt att röra på sig. Först gick det långsamt, sedan gick det fort
I stället beslutades att de skulle spränga bort faran vid ett senare tillfälle. Jocke körde neråt och stannade en bit nedanför Jenny. Hon berättar att hon tänkte att situationen var fel.
– Jag har ett minne från strax innan lavinen gick, jag tänkte att här ska vi inte vara. Sedan började allt att röra på sig. Först gick det långsamt, sedan gick det fort.
Båda två sveptes med av snömassorna. Jenny berättar att hon kände hur knät slets sönder i tumultet, innan hon till slut fastnade mot ett träd. Hon lyckades få upp en arm, som hon lärt sig, för att skapa en luftficka. Hon lyckades också gräva fram sin komradio och ropa efter hjälp. Redan efter några minuter nådde kollegor på anläggningen fram till henne.
– Men då kände jag att jag skulle överleva, så jag sade åt dem att leta efter Jocke i stället.
Men sökandet efter honom drog ut på tiden. Så till slut, efter 40 minuter, hittades han.
Han var allvarligt skadad och läget försvårades av att han var nedkyld. Jocke flögs till sjukhus med helikopter, men hans liv gick inte att rädda.
Vid tiden för olyckan fanns inga skriftliga rutiner för bedömning eller hantering av lavinfaror på skidanläggningen. Hade det funnits hade olyckan förmodligen inte hänt, tror Jenny.
– Då hade vi aldrig ens åkt till området.
Jenny berättar hur hon några veckor in på säsongen frågat efter rutiner. Svaret hon fick var att det inte hade hunnits med. Ett svar som Jenny inte hade accepterat i dag.
– Men jag var 23 år och på mitt första jobb. Då ifrågasätter man inte på samma sätt.
Det saknades även en riktig räddningsplan för lavinsituationer. En polis, som senare vittnade i tingsrätten, berättade att det var kaotiskt när han kom till platsen, och att det inte var någon som på riktigt ledde sökandet.
Varken Jenny eller Jocke bar heller transceivers när lavinen gick. Det var inte rutin på anläggningen.
Efter olyckan gjordes en utredning. Den konstaterade att det bland annat saknades skriftliga rutiner för bedömning och hantering av lavinrisk. Arbetsmiljöverket anmälde därför Jennys arbetsgivare, Hamrafjällets lift AB, för arbetsmiljöbrott. I april 2015 dömde tingsrätten företaget till 1,8 miljoner kronor i företagsbot. Men domen överklagades till hovrätten, som friade företaget. Hovrätten konstaterade också att det funnits brister, men ansåg inte att det gick att bevisa att dessa lett till att Jenny skadade sig och att Jocke omkom.
Det finns ofta en risk i vårt arbete. Just därför är det extra viktigt med rutiner.
Det gör Jenny upprörd.
– Det hade behövts svart på vitt: det här händer om du inte följer arbetsmiljölagen. En fällande dom hade visat det.
Hon poängterar att hon inte tror att hennes dåvarande arbetsgivare var sämre än någon annan. Olyckan kunde ha hänt någon annanstans också, menar hon.
– Det handlar inte om mig, utan om att alla mina kollegor i Sverige ska ha vettiga rutiner och vara säkra på jobbet. Det finns ofta en risk i vårt arbete. Just därför är det extra viktigt med rutiner. När situationer uppstår går det fort, och då måste alla veta vad som gäller.
Strax före jul blev Jenny klar med en lavintekniker-utbildning i Kanada. Nu kan hon titulera sig lavinexpert. Hon säger att hon egentligen aldrig övervägde att sluta, ens efter olyckan.
– Kanske i en minut. Sedan visste jag att jag nog kommer att jobba med det här hela livet.