Konferensvärd och hårdrockstrummis

En gång spöade han både Bon Jovi och Madonna med sitt band Charizma. I dag trivs Jan med livet som konferensvärd och att göra i ordning scenen för andra. Men drömmen om det stora genombrottet lever ännu.

I Estland var de superstjärnor och ­behövde livvakter för att kunna röra sig mellan spelningarna. I Polen fick de en hel symfoniorkester som ackompanjemang. Jan Nikolausson, trummis i det kristna hårdrocksbandet Charizma, minns med ett leende på läpparna.  
– Det var helt fantastiskt att se alla människor i publiken. Det var en sådan otrolig kick, säger Janne med glittrande ögon.
Vi sitter i en svart skinngrupp i lobbyn på konferensanläggningen Forum, Jannes fasta arbetsplats sedan 24 år tillbaka.
– Jag vet, det är lång tid. Vad ska jag säga, jag trivs med att arbeta med människor och det får jag göra här.
Jobbet som konferensvärd är dessutom väldigt varierat, säger han. En del dagar är det mest möblering inför konferenser och andra är det mest tekniska saker som ska fixas. Tolkburar, högtalaranläggningar och datanätverk som ska kopplas ihop och isär.
– Det är lite min grej att ordna sådana ­saker. Jag är ganska praktiskt lagd och jag trivs med att jobba med händerna. Det har alltid varit min roll i bandet också.

Faktum är att det var musiken som fixade jobbet åt honom. Året var 1985 och Charizma skulle släppa sin första skiva. När Janne var på Forum för att rigga inför release­festen passade han på att fråga ­chefen om det fanns jobb.
– Det fanns det och sedan har jag blivit kvar. Det är en bra arbetsplats som har passat perfekt ihop med att spela i ett band.
Några år tidigare hade Charizma bildats. Janne och hans bröder, Bosse och Göran, drömde om en musikerkarriär. Med coola Joey Tempest-frisyrer, lagom trasiga jeans och Kiss som inspiration började de spela i föräldrarnas garage. Namnet tog de från en Kisslåt med samma namn. Men för att utmärka sig byttes s:et ut mot ett häftigt z.
– Det var innan alla dansband började skaffa namn med z, säger Janne med ett leende.

I och med skivsläppet var cirkusen i gång. Vid ett tillfälle låg killarna faktiskt före både Bon Jovi och Madonna på listorna och hade spelningar över hela världen: Australien, USA, England, Tyskland, Holland, Schweiz, Estland. Listan är lång.
– Då var mitt jobb här på Forum perfekt. Jag jobbade ihop så mycket komptid att jag kunde vara borta ett par, tre veckor utan att det var problem. Det var super.

På 1990-talet fick bandet ytterligare två medlemmar. Samtidigt gick musiken från hårdrock till att bli mer poprock.
– Lite som U2, fast ändå inte. Nej, det är svårt att beskriva. Men det har blivit lite mindre gitarr och mer arrangemang kring sången.
En sak som aldrig har förändrats är bandets röda tråd: den kristna tron. Alla i ­Charizma är troende, och det speglas främst i låtarnas texter.
– De handlar om saker som vi har upplevt och upplever. Om de kan hjälpa någon som är vilsen så är det jättebra, säger Janne och fingrar på silverkorset han har runt halsen.
 
Det »nya« mjukare Charizma gick också hem. Framför allt i östländerna – Estland, Polen och Ryssland. Till exempel har killarna tävlat i både Estlands och ­Polens melodifestivaler. I Polen kom de tvåa. Det föll på telefonröstningen.
– Men vi var juryns val. Så om de hade fått bestämma så hade vi vunnit.
Med undantag av ett par låtar från den senaste plattan som gick in på topp tre på försäljningstoppen, har intresset för ­Charizma varit mer svalt i hemlandet.
Varför vet Janne inte, men han anar att det kan ha att göra med bandets kristna tro.
– Tyvärr tror jag att många placerar oss i ett fack när de får höra att vi är kristna.  Själv tycker han inte att de skiljer sig nämnvärt från andra band. Rockstjärnelivet behöver ju faktiskt inte betyda »sex, drugs and rock'n'roll«, menar han.
– Det är bara att titta på band som U2, som försöker göra något gott av sitt kändisskap. Det skulle jag också vilja göra.
 
Just nu har Charizma tagit en timeout. Bandet vill försöka hitta en ny riktning, berättar Janne.
– Om jag fick bestämma skulle vi gå tillbaka till att bli lite hårdare, lite tyngre. Men jag står för allt vi har gjort hittills.
För tillfället får han nöja sig med att repa hemma i villan, och ibland ställa upp med en trumvirvel när något ska invigas. Men fortfarande är framtidsdrömmen densamma som när han var 16.
– Om jag kunde skulle jag leva på musiken. Det är inte något jag tänker på dagligen, men drömmen finns fortfarande kvar där.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.