Emil landade drömjobbet

Adhd-diagnosen gjorde arbetet som plåtslagare outhärdligt för Emil Isaksson. Räddningen blev ett jobb på Jumpyard i Skövde. Bland ungar och trampoliner kan han vara sig själv.

Det var oklart om Emil Isaksson ­skulle lyckas ta sig igenom skolan. Att sitta på lektionerna var plågsamt, alla utom dem i historia och bild. När skolan till slut inledde en utredning för adhd slog mätaren i topp.

Diagnosen krossade drömmen om att bli militär eller polis, så i stället utbildade sig Emil till plåtslagare.
Men efter jobb på ventilations­firma och på Volvo insåg han att det inte var rätt.
– Det var tortyr för mig, det blev för monotont. Jag fick tips av en gammal kollega om att de sökte folk på Jumpyard. Det blev en helomvändning men jag är jätteglad att det blev så.

Vad gör du på jobbet?
– I dag är jag trampolinchef. Det innebär att jag har hand om allt som har med trampolinerna att göra. Utbildning, utveckling, säkerhet, service, checklistor, att gäster är glada och nöjda. Det är världens bästa jobb. Jag får variation hela tiden, det är aldrig tråkigt.

Jag vill helst vara nere i parken och hoppa med ungarna.

Vad är det roligaste här?
– Hänga med ungarna. Städa är det inte! Det undviker jag. Det är en del av jobbet också, så klart, men jag vill helst vara nere i parken och hoppa med ungarna. Då kan jag vara mig själv. Visa lite volter, göra lite coola tricks, göra deras dag. Jag vill ge dem den möjlighet jag inte hade när jag var liten i Vara och ville hålla på med hopp. Det här fanns inte då.

Vad gjorde du i stället?
– Jag släpade ut en gammal madrass ­i trädgården och började göra volter. Jag nackade väl de tio första, sedan började jag ta mig runt. Nackar är när man landar på nacken. Det gör rätt ont.

Har du skadat dig allvarligt någon gång?
– Inte så allvarligt att jag hamnat på sjukhus. Jag bröt näsbenet en gång här på jobbet. Jag skulle göra en dubbelvolt men råkade knäa mig själv. Det var onödigt. Säkerheten är jätteviktig, både för oss som jobbar och för ungarna.

Får ni hantera mycket skador?
– Det mesta vi har är stukningar. Då handlar det bara om att känna så att inget är brutet, lägga på ispåse och klappa om. Om det händer allvarligare olyckor ringer vi efter ambulans, vi ska inte försöka leka doktor.

Du är nytt skyddsombud här, berätta om det!
– Det var faktiskt min chef som tyckte att jag borde bli det. Absolut, tänkte jag. Det är jag som håller koll på att personalen här har en säker arbetsmiljö och att min chef följer de fackliga reglerna. Jag vet inte så mycket om skyddsombudsrollen ännu, jag ska gå utbildningarna snart. Men jag är taggad, det ska bli kul.

Jag behöver inte min adhd-medicin nu när jag jobbar här, jag är så utmattad när jag kommer hem.

Vad är största riskfaktorn, tror du?
– Barn, de hittar alltid på något. Tolvåringarna är värst. De får för mycket självförtroende och utmanar varandra. Och fyraåringarna, de är så små att de inte fattar. Och föräldrar kan också vara ganska jobbiga. Du får verkligen uppleva allt i ett serviceyrke som det här. Att möta folk hela tiden kan vara väldigt påfrestande. Men det passar mig perfekt. Jag behöver inte min adhd-medicin nu när jag jobbar här, jag är så utmattad när jag kommer hem.