Kajsa Ingemarsson är författare och komiker.
Är det jag som är nojig, eller är det så att jag som kvinna på hotell oftare råkar ut för fenomenet med »rummet som Gud glömde«?
Det var bokmässa i Göteborg för ett tag sedan. Som vanligt var vi författare inhysta på mässhotellet. Jag har bott där förut och gillar det hotellet.
Men den här gången gick något fel. När jag kom in på mitt rum kände jag inte igen mig. Brukar det inte vara större? Finare? Högre upp? Lyxigare, liksom? I receptionen svarade man att det var ett »standardrum«. Efter egen koll visade det sig att jag var felbokad, men att rummet inte gick att byta. Hotellet var fullbelagt. Dock lovades jag uppgradering nästa dag.
Morgonen efter packade jag, trots hektiskt mässchema, ihop mina saker och gick till receptionen som skickade mig till nästa rum. Ett rökrum visade det sig. Groteskt äckligt.
Tillbaka till receptionen. Mycket irriterad. »Jag har inte tid med sånt här tjafs. Ordna det!« Visst och ursäkta. Men när jag kom tillbaka några timmar senare hade inget hänt och när jag drog storyn för tredje gången var jag arg. Riktigt arg.
Den stackars receptionisten knappade febrilt på datorn innan hon hittade något. För säkerhets skull följde hon med upp på det nya rummet. Fast något rum var det ju inte.
Jag hade fått konferenssviten.
Top floor, soffgrupp, äkta mattor, white-board, kök, dubbla badrum, två teveapparater och egen bastu.
Men istället för att njuta av sviten, utsikten och lyxen kände jag mig bara pinsam.
Usch, vad otrevligt av mig att bli så där arg. Vad skulle det vara bra för? Och vad var det egentligen för fel på standardrummet?
Hade jag tänkt så om jag vore en man? Skulle jag ha skämts då? Skulle jag över huvud taget råkat ut för detta?
Skulle Ernst Brunner, Björn Ranelid eller för all del Sven Svensson blivit felbokade, nedgraderade och bortglömda. Och i så fall, skulle de verkligen ha bitit ihop och hållit käften?
Ja, som sagt, det är möjligt att jag är nojig, men min erfarenhet som hotellgäst är att det påfallande ofta verkar chansas på att jag (som kvinna) ska hålla till godo med det där pytterummet som vetter mot parkeringen på nedre botten.
Men jag tänker inte göra det längre. Jag har bestämt mig för att bli en jobbig fan. Fast det bär emot.
Mitt knep: skaka på lockarna, sätta på lite extra läppglans och tänk att jag är Björn Ranelid!
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.