Hannu Lampinen är 20 år. Efter tre års kortspelande på samhälls- programmet går han nu storköksutbildning på Utbildning Nord i Ävertorneå.
Jag har satt mig själv på en diet. En sån där »svälta skiten ur sig snabbt«-diet. Och när man är på en diet är det självfallet väldigt svårt att inte tänka på mat, läsa om mat och laga mat.
Den här gången matade jag själen, då magen fått sitt för dagen, med att ta fram mitt exemplar av Anthony Bourdains »Kitchen Confidential«. I första kapitlet skriver han om sina tidigaste matminnen, om hur han tänker tillbaka på sitt första ostron med större uppskattning än sitt första samlag. Varje varmkorv jag slänger i mig är ett bättre minne än mitt första samlag, det är dock en annan historia. Men även jag har ett par viktiga matminnen från min barndom.
Mormor och morfar brukade ta med mig ut till deras stuga när jag var en liten pojke och jag kommer aldrig att glömma siklöjan. Att stiga upp på småtimmarna och promenera igenom skogen till platsen där dom drog in dom små delikatesserna. Jag kommer ihåg hur tyst det var, fiskarna som satt där och drog in sina nät sa aldrig något. Mormor och morfar sa aldrig något där ute. Jag som en liten kille försökte fånga uppmärksamhet som smågrabbar gör men jag lärde mig ganska snabbt att vara tyst. Och siklöjan! Det finns inget mer macho än att äta något helt, huvud och allt. Även Bourdain skriver om detta. Det är en liten seger för en liten kille.
Stugan var också den enda platsen havregrynsgröt var ätbart på. När man skulle tillaga något med den vedeldade spisen så var man tvungen att värma bastun så att skorstenen blev varm och röken inte kom in i stugan. Alla dessa ritualer gjorde att gröten smakade helt annorlunda än någon annanstans.
Mitt allra tidigaste matminne var när mamma tyckte det var dags för mig att dricka välling ur en kopp istället för nappflaskan. Jag drack allt annat ur koppar och glas så jag ställde upp. Jag kommer fortfarande ihåg hur illa vällingen smakade i den där koppen. Den morgonen slutade jag med vällingen.
Mat ska vara en upplevelse som är värd att komma ihåg. Trots att jag och mina klasskamrater gärna leker med maten så kan jag inte låta bli att känna den där känslan i ryggen. Känslan att det jag lagar, vare sig det är en gazpacho eller renskav, är viktiga minnen för någon, någonstans.
Och alla som lagat samma rätt som jag har förhoppningsvis haft som mål att göra livet lite mer värt att leva.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.