En passionerad plommonplockare

-- Plommon passar ju väldigt bra i mat. Särskilt min egen favorit Opal. Det är en tidig sort med en härligt kryddig smak som kommer fram ännu mer när man hettar upp den, säger Emilia Sillén. Hon driver Rosenhills trädgård och musteri på Ekerö.

Det är en strålande indiansommardag vid Rosenhills trädgård och musteri på Ekerö utanför Stockholm. Tuppen gal, fjärilar fladdrar och solrosorna blommar i kapp med dahlians sprakande färghav.
I ena änden av den trivsamt vildvuxna trädgården hänger grenarna tunga. Det är årets Victoriaplommon som tigger om att få bli plockade. Emilia Sillén stoppar ett stort praktexemplar i munnen och smackar gillande.
– De som har vuxit här på solsidan är godast. De är mycket sötare än dem på norrsidan. Skillnaden är större än man skulle kunna tro.
Några sötsugna självplockare dyker upp med bruna papperspåsar som ska fyllas. På Rosenhill finns det självplock för alla smaker – från vinbär och rabarber till ringblommor, äpplen, bigarråer, päron och bönor. Och så plommon förstås.
– Förr växte det 800 plommonträd där borta, säger Emilia och pekar mot en dunge på andra sidan ängen. Men plommonträd håller tyvärr inte lika länge som äppelträd.

Det var hennes farfar som anlade odlingarna på Rosenhill i början på 1900-talet. Så småningom tog hennes pappa över, och sedan 1991 driver hon gården tillsammans med man och tre barn.
– Vi har vuxit väldigt långsamt. I början var det ju inte så populärt med ekologiskt. Men för mig kändes det som det enda rätta, om vi ska ha någon bördig jord kvar till nästa generation.
Stället är smått förtjusande i sin avspända bohemiska stil. Här samsas närodlat och biodynamiskt med nytt och nött. På helgerna ordnas bakluckeloppisar och allt som oftast arrangeras konserter med musikaliska kompisar till familjen.

Alla som vill kan lämna in sina egna äpplen till mustning, och i kaféet säljs både pajer och marmelad från den egna plommon­lunden.
– Plommon passar ju väldigt bra i mat. Särskilt min egen favorit Opal. Det är en tidig sort med en härligt kryddig smak som kommer fram ännu mer när man hettar upp den.
Hon pekar ut ett sista kvarglömt ­gyllengult Reine Claude-plommon på ett grannträd.
– Det här en annan underbar sort. De är otroligt goda. Man skulle nog kunna kalla dem plommonens Rolls-Royce.

Emilia påpekar att det viktigaste med plommon i matlagning är att kärnan släpper lätt. Annars kan det bli ett eländes pillande. Kokar man marmelad är det lite enklare, då flyter ofta kärnorna upp till ytan och kan lätt lyftas upp.
– Därför är Victoriaplommonen perfekta. Kärnan lossnar ganska lätt, det är mycket kött på dem och träden ger väldigt mycket frukt. Dessutom mognar de precis när skolorna börjar och alla är tillbaka från semestern så att de hinner ta hand om skörden.
Plommon ska plockas när de är perfekt mogna. De mognar nämligen inte efter ­
att de släppt taget om grenarna. Men ­frukterna är känsliga och tål inte att ligga för länge. Just därför är det bra att använda dem i mat eftersom man plötsligt kan få en stor skörd.

– Plommon passar till så mycket. Chutney, såser, kakor Man kan smaksätta dem med kul kryddor, så får man en jättefin och mustig smak som gör sig i många sammanhang.
Det gäller att passa på att plocka, laga och sylta medan sensommaren står i full blom och plommonträden dignar av sina lila, gula och blå frukter.
– Vi envisas ju med att vilja ha plommon året om. Men jag tycker att man ska lära sig vänta. Annars blir det inte samma läckerhet när de väl kommer. Den här primörkänslan är något alldeles extra.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.