Maten må smaka lika, men arbetsvillkoren skiljer sig åt. Här berättar tre anställda i olika delar av världen om hur de har det på McDonald's-jobbet.
Menyerna är snarlika över hela världen – men hur är det med löner och annat som har med jobbet att göra?
Tre McDonald’s-anställda från olika delar av världen berättar om sina arbetsvillkor.
Erica Edberg, Sverige: ”Jag hoppas jag är kvar länge än”
”Jag har jobbat på McDonald’s i 10,5 år. Jag jobbar 50 procent. Jag hade gärna jobbat mer, men ryggen klarar inte det, jag har skolios. De ville sjukpensionera mig 1995 men då var jag ung och ville jobba.
Nu jobbar jag halvtid för att jag har valt det.
Hade jag varit ensamstående hade jag inte klarat mig på det. Jag tänker på alla andra. Jag ser folk på jobbet som har ett och två och tre jobb för att få ekonomin att gå ihop.
Det är ganska stressig arbetsmiljö. Nu är jag så gammal så jag kan hantera det, men man jobbar ibland som att man vore två-tre stycken.
När jag började var vi åtta personer som jobbade dagtid. Nu är vi nere på fyra. Arbetsuppgifterna har blivit fler. Det är pengar pengar pengar som styr.
Vi har en arbetsmiljögrupp på jobbet. Det finns ett arbete med de här frågorna, men jag vet inte om jag tycker att det alltid funkar.
Men jag trivs. Det är därför jag är kvar efter mer än tio år. Jobbet är så roligt. Det ger mig så mycket glädje. Det är synd bara med stressen.
Jag hoppas att jag är kvar länge än, åtminstone tills ryggen säger nej. Jag har hittat rätt.”
Imelda Arroyo, USA: ”Jag ångrar inte att jag strejkade”
”Jag har jobbat här i lite mer än åtta år. Det är svårt att klara sig på lönen. Jag prioriterar mat och hyra. Jag jobbar bara mellan 4,75 och 6 timmar, fyra dagar i veckan.
De vägrar ge oss mer timmar som straff för en strejk nyligen. Vi krävde AC, och fick det.
Jag ångrar inte att jag strejkade. Om jag inte hade gjort det hade jag aldrig kunnat vinna. Men nu vill de bli av med oss som strejkade.
Jag var en av dem som kämpade för att få till facklig verksamhet.
Jag var en av dem som kämpade för att få till facklig verksamhet, men det är bara tre av runt 35 på jobbet som är med i facket.
Vi har inga bra försäkringar. Vi har en och den gäller bara vid arbetsplatsolycka.
Vi har ganska stressigt på jobbet, och det händer att gäster blir våldsamma. Om vi får problem pratar vi med chefen eller med HR, men jag vet inte om de lyssnar.
Jag gillar att jobba, men nyligen ändrade de min position. Men jag måste fortsätta.
Ibland tänker jag att jag ska sluta, men då blir jag orolig för vad jag ska göra och hur jag ska klara mig.”
Uroš Milivojević, Serbien: ”Vi har ett kollektivavtal men det är förfärligt”
”Jag har jobbat på McDonald’s i tio år. Jag tog initiativ till den första snabbmatsfackföreningen i Serbien. Jag jobbade heltid till för två år sedan, när jag övertygade företaget att låta mig jobba halvtid på restaurangen och halvtid i facket.
Halvtiden i facket är det som gör det möjligt för mig att ha familj. Innan fanns det perioder när min enda måltid var det jag kunde stjäla på mitt skift.
Många på McDonald’s i Serbien jobbar med osäkra anställningar och kort framförhållning. När man säger ifrån eller går med i facket kan man bli hotad eller fråntagen förmåner.
Vi har ett kollektivavtal men det är förfärligt. Det är framförhandlat av en gul fackförening som leds av den tredje mäktigaste i företaget. Det är underförstått att man är skyldig att vara med.
Det enda vi har som är bättre än i lag är minimilönerna, de ligger något över lagens.
De som jobbar genom de här organisationerna har inga sjukdagar, ingen semester, ingen anställningstrygghet.
Nästan 50 procent av arbetsstyrkan kommer från ett slags ungdomsorganisationer. Idén var att studenter skulle kunna ta småjobb inom till exempel jordbruk medan de studerar. Nu agerar de bemanningsföretag i alla avseenden utom juridiskt.
De som jobbar genom de här organisationerna har inga sjukdagar, ingen semester, ingen anställningstrygghet, inga rättigheter. Den här typen av anställning ska bara kunna gälla till 26 års ålder, men jag vet folk som har passerat 30 med god marginal.
Även om mina arbetskamrater inte är med i min fackförening kommer de till mig och pratar.
Jag vet inte om det gör mer skada än nytta för facket att hjälpa oorganiserade, men jag lär åtminstone mina arbetskamrater vilka rättigheter de har, och får dem att stå upp för sig själva.”