Avslag på avslag och hänvisning till »normalt förekommande arbete«. Försäkringskassans praxis slår hårt mot sjuka. Restaurangbranschens anställda hör till de värst drabbade.

De senaste åren har allt fler sjuka vänt sig till facket för att få hjälp när Försäkringskassan säger nej till ersättning.
– Det har blivit mycket mycket tuffare. Det spelar ingen roll vilka argument man har, säger Eva-Lotta Ramberg, förbundsjurist på Hotell- och restaurangfacket.
Sedan rehabiliteringskedjan infördes 2008 har debatten om sjukförsäkringen stormat.
Då kunde man höra om horribla fall där cancersjuka tvingades bevisa att de skulle vara döda inom fem år för att få pengar. Personer som var sängliggande på sjukhus skulle ta sig till närmaste arbetsförmedling för att skriva in sig. Protesterna ledde till smärre förändringar i Försäkringskassans uppdrag. Man skulle vara mänskligare.
För några år sedan, 2015, satte regeringen en siffra på önskat sjuktal. Försäkringskassan skulle se till att sjuktalet låg på 9,0 dagar senast i december 2020.
– Det fick konsekvenser. Försäkringskassan har blivit mycket mer benägen att fatta ett avslagsbeslut. Avslagen på sjukpenning ökade fem–sex gånger mellan 2015 och 2017, framför allt bland de som varit sjuka i 180 dagar. Det är här som många fullkomligt orimliga beslut fattas, säger Kjell Rautio, utredare på LO.
Liv blir sönderslagna, det gör mig väldigt frustrerad. Kjell Rautio, utredare på LO
Numera är målet om 9,0 sjukdagar borttaget, men Försäkringskassans praxis har inte förändrats. Avslagen är fortsatt många. Och de drabbar hårt.
– Många är äldre och har jobbat ett helt yrkesliv. När deras kropp eller psyke inte orkar mer blir de svikna av ett system som de har bidragit till att finansiera. Liv blir sönderslagna, det gör mig väldigt frustrerad, säger Kjell Rautio.




Frustrerad är också Robert Sjunnebo, jurist på LO-TCO Rättsskydd. Även han ser att de stora problemen kommer vid dag 180, när den sjuke ska »prövas mot normalt förekommande arbete«.
– Vad är ett normalt förekommande arbete? När Försäkringskassan gör sin bedömning avslöjar de inte vad de ser framför sig. Det gör det väldigt svårt för oss, för vi har inget att förhålla oss till.
Normalt arbete skulle kunna vara ingenjör, sjuksköterska eller snickare. Men för en restauranganställd är det i regel svårt att ta de jobben. Omställningen tar tid. Ibland längre tid än den sjuke har kvar till pension.
– Jag tycker faktiskt inte att Försäkringskassan uppfyller sin utredningsskyldighet. De fattar beslut på ett alldeles för litet underlag. Men det värsta av allt är att de inte pratar med eller träffar de sjuka. Ingen tar det ansvaret, säger Eva-Lotta Ramberg.
Ändringsfrekvensen i Stockholm har gått ned till 5–10 procent.Robert Sjunnebo, jurist på LO-TCO Rättsskydd
Hon och Robert Sjunnebo upplever att varken Försäkringskassan eller domstolarna ändrar särskilt många beslut, trots att de får fler uppgifter och nya underlag.
– Ändringsfrekvensen i Stockholm har gått ned till 5–10 procent. Tidigare låg det på 25 procent, säger Robert Sjunnebo.
Innan de skarpa tidsgränserna i rehabiliteringskedjan infördes kunde Försäkringskassan ta viss individuell hänsyn. Den som var äldre kunde till exempel få sjukpenning, eftersom omskolning eller anpassning skulle ta så lång tid att personen skulle hinna bli pensionär. Även bostadsort och utbildning kunde vägas in i bedömningen.
– Nu bedöms en 21-åring och en 61-åring på samma sätt utifrån samma kriterier. Men en 21-åring som exempelvis drabbas av dubbla diskbråck har lättare att ställa om än 61-åringen, säger Kjell Rautio.

LO och Rättsskyddet är överens om att sjukförsäkringen snarast måste förändras vad gäller prövningen mot normalt förekommande arbete.
– Försäkringskassan måste kunna ange ett konkret och faktiskt existerande arbete som den försäkrade bedöms klara av. De ska till exempel kunna säga att »du kan jobba som busschaufför«. Vi måste få ett slut på prövningen av arbetsförmågan mot en fiktiv arbetsmarknad, säger Kjell Rautio.
Nu står hoppet till en utredning som ska presenteras i januari. En tidigare chef på LO-TCO Rättsskydd har fått regeringens uppdrag att se över just »normalt förekommande arbete«.
Till dess fortsätter facken att företräda medlemmar som drabbas.
– Skulle vi inte driva de här ärendena skulle frågan dö ut. Det här är de människor som mår sämst. De har inte kraft att förändra politiken, det måste vi göra, säger Robert Sjunnebo.
– Man gör någon form av medlemsnytta, men frågan är om det är sånt här som fackföreningsrörelsen ska syssla med. Systemen ska ju fungera, säger Eva-Lotta Ramberg.