Vi kräver att medlemmarna behandlas med respekt. Vi kräver att förtroendevalda får schyssta villkor. Vi kräver samma villkor för anställda i HRF som på övriga arbetsmarknaden. Vi kräver ett förbund öppet för dialoger, debatt och demokrati.
I flera år har vi försvarat förbund, ledning och ombudsmän, men nu går det inte längre. Ledningen tar inte tag i problemen som uppstår och försöker lösa dem, utan hukar istället och tystar ner så att ingen ska höra, för det minsta förbundet behöver nu, är ju en kris till.
Att ta tag i problemen hade förmodligen inte lett till kris, utan bara visat att vi haft en stark och reko ledning som agerar när de behövs. Ibland undrar vi om ni vill försöka leva kvar som förbund, eller om ni redan gett upp?
Vi omorganiserar och omorganiserar för att öka medlemsnärheten, men med färre personer i styrelser blir det inte fler som arbetar med våra medlemmar. Det låter ju bra på pappret men hur ser verkligheten ut. Det visar sig i de flesta fall att det bara de som sitter i styrelserna som är aktiva. De som frigjordes från sina uppdrag blir inte engagerade medlemsarbetare, utan hamnar utanför. Man kopplas bort från systemet och hålls inte längre informerade och uppdaterade.
Närheten och besöken hos medlemmarna har med tiden inte ökat utan snarare minskat i och med större avdelningar. Vi upplever att förbundets medlemmar och presumtiva medlemmar i norr får lite om överhuvudtaget några besök efter alla omorganisationer. Vi upplever också att de få medlemmar som vi nu har kvar ofta kan få en dålig behandling av förbundets ombudsmän när man väl behöver hjälp.
Har man varit medlem länge och för första gången tar kontakt med en av förbundets ombudsmän, men bara får ett ”Det där får du fixa själv” av ombudsmannen som sedan slänger på luren, då blir man besviken. Medlemmarna måste behandlas med respekt och förståelse.
Som förtroendevald vill man känna sig viktig och betydelsefull, inte som något katten släpat in, någon som bör tystas så snabbt så möjligt. Ingen vill ju kritisera eller säga vad man tycker för då blir man bara tystad eller kanske bortplockad.
Vi behöver ett öppet förbund där man får tycka till!
Vi känner allmänt missnöje med hur man hanterar de mesta.
Det känns som att ingen törs eller vill ta tag i problemen. För vissa av oss har det gått så långt att vi har diskuterat om att lämna förbundet.
Vi har suttit lugnt i båten länge nog nu.
Vi kan inte bara sitta och titta på längre, vi måste börja agera, och det gör vi nu.
Vi kräver att förbundet tar tag i problemen.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.