Vi sippade champagne och knaprade friterad lotus på ett så avspänt sätt som bara invalda kan göra.
Det finns få ord som kan få en att känna sig så avundsjuk som »klubb« och »hemlig«. Tanken på att andra vet något som man själv inte har en susning om och ännu värre att de träffas någonstans bakom en tillstängd dörr och har det trevligt. Fast man själv inte är där! Jag har gått genom livet och l-ä-n-g-t-a-t efter att få vara medlem någonstans. Jag fick barr i skorna på fältbiologernas möten och sportklubbarna i Tranås hade inget större intresse av mig – virrpannan med coca-colabottnar till glasögon, dåligt bollsinne och två vänsterfötter. På orienteringsklubben sprang jag vilse, scoutklubben hade lagt sina möten samtidigt som Scooby-doo visades på tv och video var inte uppfunnet än. Så det var fördömt.
I vuxen ålder har jag försökt starta egna klubbar utan större framgång. Jag har varit lagkapten för Sveriges bästa och sämsta damcricketlag – det fanns inga fler – men vi drack mest te och till slut rann det ut i sanden. Själva cricketspelandet alltså.
Jag hade nästan vant mig vid ett klubblöst liv, men nu har det hänt! I Facebooks tidevarv kan nämligen det omöjliga hända. Gamla mobbare från förr kallar sig för »Friends« och man kan spionera på andra utan att ens behöva skämmas.
Och! Jag har blivit inbjuden i en klubb, och dessutom en hemlig sådan! Klubben är något så mondänt och tidsenligt som en Dinnerclub. Fenomenet lär vara utbrett i storstäder som New York, London och Berlin men i Sverige är det mig veterligen inte särskilt vanligt.
Jag blev inbjuden av stjärnkrögaren och klubbstartaren
själv och var där på allra första kvällen hungrande efter att tillhöra en utvald skara. Att det är över 200 medlemmar bekymrar mig inte det minsta. Jag och en god vän som också blivit utvald gick dit med en flaska vin under armen. Knackade på och blev införda i ett spatiöst vardagsrum där en brasa sprakade. Klubbmedlemmarna stod och sippade champagne och knaprade friterad lotus på ett så avspänt sätt som bara invalda kan göra.
Resten av kvällen gjorde vi det som jag är allra bäst på, nämligen att äta. I det lilla köket stod en av våra bästa svenska kockar och brassade för att ibland gå ut bland matgästerna med fulla fat och spisrosor på kinderna.
När får man faktiskt äta det som namngivna kockar lagat på restaurang? I gemytlig hemmiljö med spännande klubbmedlemmar åt jag mig lycklig och blev nästan avundsjuk på mig själv!
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.