Det är som om han stod i dörröppningen till restaurangen. Han hade inte råd att äta.
Restaurangen som aldrig dör. Den hänger här på min vägg. Den ligger i Gula huset, den tavla som van Gogh målade.
Arles i Frankrike är värt ett besök. Det ser inte ut som på 1880-talet. Men det är omöjligt att glömma Vincent van Goghs alla drömmar och förhoppningar.
Han var utfattig och lyckades bara sälja en enda tavla i hela sitt liv. Ändå var han optimist. Inte hade han råd med modeller. Men han lyckades övertala Madame Ginoux att sätta sig vid ett kafébord. Han sa helt frejdigt:
? Detta porträtt kommer att hänga i Louvren en dag.
Han kunde inte ana hur rätt han hade.
Madamen ifråga ägde kaféet och hade mycket att stå i, men hon satt modell någon timme. Det räckte för van Gogh. Han tog in allt, gjorde skisser. Han var stammis på kaféet, Café de la Gare.
Kanske tyckte de synd om honom, konstnären med de enkla vanorna. Han var närmast asket. Mat ? det var bröd. Eller potatis. Ni kanske har sett tavlan »Potatisätarna«. Men jag tror att van Gogh längtade efter riktig mat.
Det var dock så att han skämdes för att han inte kunde tjäna pengar. Hans bror Theo skickade bidrag. Van Gogh arbetade natt och dag och tyckte själv att han förtjänat sitt bröd. Han hyrde några rum ovanför restaurangen. I det gula huset.
Men under hans korta liv levde han mest på bröd, potatis och valnötter. En kopp kaffe kunde han unna sig. Just på kaféet som han målade av. Det var Madame Ginoux som serverade.
Men om man ser på konsten så märker man en längtan från den puritanske van Gogh. Det kan vara ett fat med citroner som han målar. Eller en krabba som ligger på rygg. En tallrik lök. Van Gogh målade basvaror. Det var modeller som inte kostade. De pengar han fick av sin bror gick till färg och penslar.
Man kan fråga sig varför han skar av sig sitt öra. Det var just på kaféet i Arles och Gauguin, konstnären, var med. Han blev rädd förstås. Och stack sin väg. Van Gogh blev övergiven, togs in på sjukhus.
Och fortsatte att måla.
Han var en verklig restauranggäst. Hans målning av en restaurang i Arles är så vacker. Någon mat syns inte till. Det är restaurangen i Gula huset. Restaurant Carrel.
Det är som om han stod i dörröppningen. Han hade inte råd att äta. Men han hittade motiv. De lät honom stå där och skissa.
Vincent stod inte ut med livet mer än 37 år, då han sköt sig själv i magen, Men dessförinnan målade han restauranger, restaurangarbetare. Och mat. Alltid råvaror. Nyttig mat. Vem mer än Vincent van Gogh har lyckats måla lök och potatis?
Kock var han förvisso inte. Men matkonstnär för alla tider. Det var han.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.