Efter middagen är det ingen som ropar in kocken.
Nu har det hänt. En kock som presenterar sig innan maten serverats. Vi som ska äta middag tillsammans har fått in förrätten. Sparrissoppa.
Då kommer kocken in och presenteras av någon. Sin bestman kanske. Som om han skulle gifta sig.
Kocken som lagat hela middagen lägger ut texten. Han inleder med: Jag vill inte att soppan ska kallna.
Det är ett välvilligt sällskap jag befinner mig i.
Ingen så mycket som rör sin sked utan de lyssnar alla till kocken som talar om vad vi ska få att äta.
Mannen som sitter bredvid mig ser tankfull ut. Men egentligen är han bara hungrig.
Till slut bugar kocken lite lätt. Alla applåderar. Utom jag.
Till mannen intill säger jag: Nu är soppan kall och allt annat kommer vi inte att kunna äta.
När han höjer på ögonbrynen säger jag att det börjat bra. För jag har aldrig någonsin varit med om att en kock prisar sig själv före en måltid.
? Han har inte gått i restaurangskola i Schweiz, precis, säger jag.
Vad är det med Schweiz? Alla gör sig lustiga över detta land. Som bara producerar klockor och pengar. En dyrbar avkrok. Vem vill resa till Schweiz?
Ingen mänska har varit där. Ingen svensk. Utom de där brigaderna av tjänstemän i internationella organ.
De unga männen som har mörka kostymer och lever i små ettor och tillbringar lördagarna på tvättomaterna. Har ni mött dem? Nej, för ni har inte varit i Schweiz. Men kanske i Thailand.
Kocken som prisar sig själv medan soppan kallnar är inte svensk. Jag är inte i Sverige. Jag är nånstans »south of the border«. Bortom alla gränser.
Mycket riktigt är maten usel.
Men det är ändå premiär. Annars, säger jag till mannen intill, är det så att när gästerna är extra nöjda som man brukar ropa in kocken.
EFTERÅT.
Han börjar skratta. Och jag berättar om en barman jag träffat. Han som var perfekt. Jag sa till honom: »Var har ni lärt er service?« Han sa: »I Schweiz.«
Jag kände mig sorgsen och tänkte: Han blir inte långlivad, Hans kollegor i baren kommer att trakassera honom. Och precis så blev det. »Han har slutat«, får jag höra.
Nu är vi inne på desserten. En pudding och lite sorbet. Rosa. Jag petar i mig det som är rosa.
Efter middagen är det ingen som ropar in kocken.
Jag har inte sagt ett ord om varmrätten. Det är för att den var beige. Fisk och potatismos täckta av något beige. Inte mycket att skriva hem om.
Men kocken glömmer jag aldrig. Han som var så nöjd med sig själv. Vilket mod.
Dumdristig, tänkte jag säga. Men vad heter det på utländska? Någon?
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.