Hannu Lampinen är 20 år. Efter tre års kortspelande på samhälls- programmet går han nu storköksutbildning på Utbildning Nord i Ävertorneå.
I vår matsal cirkuleras vi runt på dom olika stationerna veckovis. Så alla får det gjort och lär sig alla dom tänkbara sysslor som kan finnas i ett storkök. Den viktigaste sysslan är ju då kanske att just laga maten.
När jag och en klasskamrat hade vår vecka och satte oss ner för att planera en meny med lärarna kände jag att det nu var dags. Det var nu jag måste göra skillnad.
Det finska patriotblodet bubblade i mig. Jag har inte gjort lumpen, jag har inte stått på skidor sen jag gick mellanstadiet och inte klarar jag av sprit som man bör heller. »Nu din jävla latmask är det dags att du gör något!« skrek generationer av förtryckta, undernärda finnar i mitt huvud som levt på barkbröd och sisu.
Jag hade varit en dålig finne, det var dags att ändra på det. När vi då satt där och gjorde menyn för kommande vecka krävde jag, för alla år av förtryck och svält, att vi skulle servera karelsk stek. Den där finska rätten mamma närt mig med hela min uppväxt. Det var ett politiskt statement.
Karelsk stek, annars slänger jag in förklädet!
Och jag fick min vilja igenom.
När dagen sen kom och jag stolt stod där bakom disken och la upp portioner av karelsk stek åt våra lunchgäster dyker en av våra viktväktare upp, även han finne.
»Vad har du åt mig?« frågade han.
Jag berättade om foliepaketet med sej och purjolök som var dagens viktväktaralternativ och som en klasskamrat hade lagat. Samtidigt la jag strategiskt upp en portion karelsk stek under värmerören, framför hans näsa.
»Jag tar den där fisken du hade åt mig«, sa han och jag la upp hans foliepaketerade sej på en tallrik med en liten potatis.
Men det gick inte länge förrän han var tillbaka. Foliepaketet med fisken var öppnat men han hade inte rört den.
Den här gången tog han till vårt modersmål och med ett »perkele!« bad han att få karelsk stek. Nöjd över min lyckade kupp gav jag honom en extra stor portion och önskade honom smaklig måltid.
Laga viktväktarmaten är något vi alla måste göra. Men ingen av oss kan riktigt uppskatta det. Visst kan man göra god kalorisnål mat. Men när jag och mina klasskamrater håller i slevar och kastruller vill vi laga god mat utan att behöva rama in oss i viktväktarnas fascistiska poängsystem.
Jag lyckades mata hans själ, inte hans frus mtv-ideal. Det var mitt politiska statement.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.