Krönika
Artikel från gamla Hotellrevyn.se

De fattiga och de rika

Publicerad 4 juli 2003

Kan man förstå vad det betyder för en lågavlönad mamma om barnbidraget sänks med hundra kronor i månaden om man själv tjänar en halv miljon om året? Kan man berätta om det på ett trovärdigt sätt?
Frågan ställs i senaste numret av min egen facktidning Journalisten. Två av Sveriges bäst avlönade journalister intervjuas, Janne Josefsson från TV-programmet Striptease och Johan Ehrenberg på tidningen Etcetera. Båda brukar berätta ur underklassens perspektiv och de är ofta skoningslösa i sin kritik av de rika och av makthavarna.
? Ju rikare man blir desto mer måste man kämpa för att komma tilbaka till ursprungsproblemet, den orättvisa fördelningen i samhället, säger Johan Ehrenberg till tidningen.
Janne Josefsson säger:
? Jag tar upp samma frågor som innan jag fick hög lön och jag tror att jag åtminstone delvis har kvar det arbetarklassperspektiv jag växte upp med.

Inom fackföreningen finns också det här problemet. Hur mycket ska ledarna tjäna jämfört med medlemmarna?
För några år sedan var jag på en facklig kongress i Tyskland. En ny förbundsordförande valdes och det var många gratulanter. På läktaren var det nästan lika många som gratulerade hans fru. Nu skulle hon sluta jobbet och börja sitt nya liv som medföljande, representativ maka.
Ledarna i det tyska facket har höga löner, chaufför till tjänstebilen och andra yttre tecken på rikedom och makt.
Vad säger medlemmarna? undrade jag. Protesterar de inte?
Mina frågor ansågs typiskt svenska och lite udda. Fackets medlemmar vill att deras ledare ska sätta sig i respekt hos motparten, då blir resultatet för medlemmen bäst.
Här i Sverige diskuterar vi däremot ganska hett löner och fallskärmar för fackets toppar. Förr hade vi i praktiken livstidsval till fackförbundens högsta ledning. Den som en gång var vald satt kvar fram till pensioneringen och behövde aldrig ställa upp till omval vid kongresserna. För att komma bort från detta system infördes fallskärmarna, som även finns i HRF. Om någon i förbundstoppen avgår får de ersättning, som beror på deras ålder och hur länge de har haft sitt uppdrag. Som mest kan de få 78 procent av lönen. Men får de ett nytt jobb blir det inga pengar, då dras den nya lönen av.

Är det ett rimligt system? När det infördes ville man bli av med något definitivt orimligt, nämligen livstidsvalen. Att även den som avgår själv kan få pengar beror på att det inte alltid är vederbörandes eget val. En valberedning ska kunna tala om att ?du kommer inte att bli omvald, en annan kandidat kommer troligen att vinna.? Då kan det vara bäst, både för den inblandade personen och för organisationen, att själv avgå. Ett sätt att slippa uppslitande strider och även ett sätt att underlätta för den som går att få ett nytt jobb (och därmed spara pengar för facket).
HRFs tidigare ordförande sa en gång: ?Medlemmarna kanske vill avsätta mig för att jag är man eller på grund av min ålder, inte för att jag har gjort ett dåligt jobb.?
Är det rimligt? Eller är det ett tecken på för långt avstånd mellan medlem och ledning? Det kan bara medlemmarna avgöra. Så det viktiga är att reglerna redovisas öppet.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.

Hämtar fler artiklar
Till startsidan
Fråga om jobbet
Experterna svarar på läsarfrågor om allt från schemaläggning till personalmat

Nyheter från hotell- och restaurangbranschen

Varje vecka, direkt i din inkorg.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här