Häromdagen talade jag med en chefsperson i ett av våra större restaurangföretag. Vi funderade på att göra ett reportage från en av arbetsplatserna. Jo, det skulle gå bra. Personalchefen eller ekonomichefen lovade att ta sig tid och följa med under hela besöket. Se till att du får prata med rätt personer.
Det sades i bästa välmening. Mina tankar gick till det gamla Sovjet. Vad säger den anställde när chefen står bredvid och lyssnar? Det blir inget reportage på de villkoren.
I morse läste jag om en utländsk artist på Sverigebesök. Den stora tidningen kontaktades av en PR-agent, som ville se alla frågor i förväg, läsa artikeln efteråt och bestämma när den skulle publiceras. Samt sitta med under hela intervjun.
Det blev ingen intervju, tidningen tackade nej.
Du som läsare måste kunna lita på integriteten hos den tidning du läser.
Har du något att säga till om på jobbet? Lyssnar arbetskamrater och chefer?
Det hänger på om de vill lyssna och att du har något att säga.
Här har den fackliga tidningen sin roll.
Kunskaper och idéer kommer inte av sig själva. Du behöver tid för eftertanke. Ro i själen. Att vi vågar prata och skriva. Våra idéer behöver näring och människor som lyssnar och svarar. Men även massmedierna spelar in. För att inspirera, väcka tankar och lust att gå vidare.
Just nu händer det mycket positivt bland LO-fackens tidningar. Några tidningar kommer ut oftare från nästa år. Flera har fått nya chefredaktörer. Facken börjar åter satsa på de mer självständiga tidningarna.
Då gäller det för tidningarna att motsvara detta förtroende. De måste bli vassare när de bevakar arbetsplatserna. De måste granska arbetsgivarna och de ekonomiska makthavarna bättre. De måste också skriva vassare om de egna organisationerna.
Under de senaste åren har ett antal skandaler avslöjats inom fackförbunden. Men med några undantag har det inte varit medlemstidningen som först skrev om dem.
För många år sedan missbrukade en person i HRF:s ledning sitt kontokort och tvingades sluta. Hotellrevyn skrev om det, och ingen hurrade för oss först.
Men när en kvällstidning ringde förbundsordföranden för att fråga om skandalen blev hans svar. »Ja, det har hänt. Jag kan faxa artikeln ur Hotellrevyn till dig. Självklart har våra medlemmar fått veta detta.« Då tystnade den stora draken. Det var inte så roligt att skandalisera facket längre.
Dessa fackliga skandaler bleknar dock när man jämför med de verkliga ekonomiska makthavarna. De slarvar inte bort 20 000 kronor utan 20 miljoner. Det gamla Sovjet föll tack vare insyn och öppenhet. Det är vad som behövs i Sverige också, i företag och organisationer.
Detta är min sista ledare i Svensk Hotellrevy. Tack alla läsare. Och välkommen Susanna Lundell, som tar över från nästa tidning.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.