Ekologiska råvaror och matlagning från grunden går inte hem i alla kök. Halvfabrikaten säljer som aldrig förr.
Kockpriserna blir fler, kockyrket mer och mer glamoröst (i alla fall på avstånd) och ändå verkar den senaste trenden inom kokboksbranschen vara så vardaglig som familjemat. Plötsligt måste alla kockar ha blivit föräldrar. I stället för 1990- talets glassiga coffeetable-kokböcker med arty bilder av råvaror och blank mat i oskärpa, görs det vardagsmat, ekomat och uppfiffad blodpudding. Maten lagas hemma och kockarna står i uppkavlade randiga skjortor och rufsigt hår och steker pannkakor för glatta livet. Ja, inte bara kockarna förresten, utan även författarna, rockstjärnorna, journalisterna, före detta fotbollsproffsen och boxarna knyter på sig förkläden och bjuder in i köket. Och inte bara kändisarna heller förresten. Om jag söker efter »matblogg« på nätet får jag hur många träffar som helst. Initierade, dedikerade hemmakockar som visar upp sina senaste matlagningsverk.
Att halvfabrikaten säljer som aldrig förr verkar helt osannolikt när så många uppger att de gärna står vid spisen och med tanke på hur medvetna alla är i dag, eller i alla fall borde vara. Och trots det känner jag mig så ofta präktig. Att laga mat från grunden, rulla sina egna köttbullar, spara rester och skicka med morotsstavar i barnens matsäckar, ja – det är präktigt. Inte bara det, det är nästan provocerande.
Men är det inte märkligt? Ju hälsosammare matreportagen är, ju oftare det skrivs om tillsatser och dåliga halvfabrikat, ju fler ekologiska kockar desto trotsigare blir »vanliga människor«. Och många hänger på. Visst är det till exempel konstigt att pappmuggarna till läsken på bio blir större samtidigt som debatten om hur dåligt det är med läsk blir mer enhällig? Visst, det handlar också om pengar. Att leva ekologiskt och medvetet är inte gratis, även om det är en god investering, både för den egna hälsan och jordens skull.
Men jag undrar ändå om det är pengarna, om det inte i stället handlar om att man är rädd för att verka just – präktig. Man vill ju inte vara en tråkmåns, man vill vara en som »is living on the edge«.
Jag syndar naturligtvis själv då och då och jag kanske överdriver en smula. Men att köpa söta flingor, tillsatsspäckad korv och besprutade grönsaker verkar ju i dagsläget nästan obstinat, lite som att ställa sig i rökrutan på cancerkliniken.
Eller är det inne med självbestraffning? Spikmattan lär ju bli årets julklapp.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.