Blir det islamsk revolution även i Sverige så sätter jag min röda cykelhjälm på huvudet över burkan.
Jag har ett litet hus i Glommersträsk, nio mil från Skellefteå. Jag köpte huset utan att ha sett det. Mäklaren blev så orolig att han ringde mig och sa att han aldrig hade hört talas om någon som köper ett hus utan att ha sett det först. Men jag lugnade honom, och sa att när jag blev bortgift i Iran hade jag inte ens sett min make. Så det var ingen fara.
Samtalet med mäklaren fick mig att tänka på vad min mormor brukade skoja med mig om. Mitt barnbarn, sa hon, du är inte klok i skallen, men det är inte ditt fel, du har så mycket hår som tar all kraft från din hjärna. Den krymper mer och mer ju längre ditt hår blir. Och jag trodde faktiskt på henne ända tills jag kom till Sverige. Här såg jag mina första skinnskallar. Först då insåg jag nämligen att mormors teori inte stämde.
Redan den första dagen i mitt nya hus kom mina svenska föräldrar Inez och Gunnar Toreman på besök. Med sig hade de en gammal cykel som gåva. Inez och Gunnar har alltid varit mina skyddsänglar. Jag har funnit stöd och hjälp hos dem sedan vi levde som utvisningshotade flyktingar.
Förra gången jag åkte cykel var jag tio år gammal.
I och med revolutionen i Iran förbjöds alla kvinnor som var äldre än nio år att cykla. Därmed förlorade vi den enorma frihetskänsla som man kan uppleva genom att bara ta en sväng med cykeln.
Vinden i håret, sidenhalsduken dansande i fartvinden och alla de magiska dofterna. I stället för cykel fick vi burka, och cykelstället kunde smidas om till mattpiskställning. Hela staden fylldes av vandrande tält i olika storlekar och jag blev det högsta av alla. Då räckte det med att man var ute ur huset mer än två gånger för att bli stämplad som lösaktig. Och fick man en gång dåligt rykte, så var risken stor att man blev åtalad och därefter stenad på torget. Här i Sverige finns visst ett system med att man blir programledare på tv i stället.
Men allt det är nu långt borta. Snart ska jag ta en cykeltur och köpa sojamjölk och mangofrukt. Liksom många andra invandrare är jag oerhört intolerant, och kan inte dricka en droppe komjölk.
Men ingen kommer att kalla mig för lösaktig här bara för att jag åker cykel. Och skulle det bli islamsk revolution även i Sverige, så kommer jag att pryda burkan med min röda cykelhjälm. Och ha guldfärgade gymnastikskor. Ingen ska få mig att sluta cykla igen, även om jag är ganska vinglig. Jag är definitivt en trafikfara, men cykelturen är min.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.