I köken på våra restauranger och kaféer jobbar tusentals personer svart utan arbetstillstånd. Villkoren är ofta usla. Nidal al Shaer fick 24 kronor i timmen när han var en av dem.

Klockan är snart tolv och kön inne på restaurangen i Malmö är lång. Två män serverar pizzor och falafel i rasande fart. Här är priserna låga, tre tior räcker till både mat och dricka. Många lunchgäster anar nog inte vad lappen på väggen betyder. »Vi söker personal« står det på arabiska.
Det var hit Nidal al Shaer kom en dag i maj 2006. Då var han 19 år. Nidal är palestinier från Gaza och sökte asyl i Sverige. Bästa sättet att lära sig språket måste vara att jobba och lära känna folk, tänkte han. Tillsammans med tre papperslösa jobbade Nidal sju dagar i veckan, för 24 kronor i timmen.
– Om jag skulle bli utvisad så ville jag komma tillbaka med åtminstone lite pengar, säger Nidal när vi möts över en kopp kaffe.
När pizzeriaägaren kom med den första lönen, 4 000 kronor i hundralappar, såg det mycket ut. Nidal visste inte vad restauranganställda brukar tjäna. Han varken röker eller dricker vilket bidrog till känslan att han tjänat bra med pengar. Tillsammans med sex andra killar i liknande situation delade han en liten lägenhet där en sovplats kostade 1 250 kronor i månaden.
Ägaren påminde dem ofta om att de inte hade uppehållstillstånd. Därför var de mindre värda.
– Det var hemskt. Vi var tvungna att acceptera och lyda. Hela tiden sa han att vi inte kunde någonting. Man kände sig som en slav.
Den smutsiga toaletten fungerade som omklädningsrum och lagerutrymme. Tvätta sig var de tvungna att göra på samma ställe som disken.
– Oavsett hur mycket vi jobbade så behandlade chefen oss illa.
Ägaren erbjöd högre lön när Nidal ville sluta. Men lönen höjdes aldrig.
Nidal slutade på pizzerian efter fyra månader. En restauranggäst berättade att det fanns jobb hos en livsmedelsgrossist. Jobbet var inte lika tungt och cheferna schystare. Hos grossisten tjänade han 220 kronor om dagen för nio timmars arbete. Därefter höjdes lönen till 250 kronor. Men jobbet var lättare jämfört med disken och ibland blev han bjuden på mat.
– Vi fick betalt varje söndag, alltid i hundralappar.
På företaget jobbade minst 30 personer till liknande villkor, enligt Nidals uppskattning. De sorterade kött och grönt. En del hade försörjningsstöd, det som förut kallades socialbidrag, samtidigt som de jobbade svart. Andra var papperslösa.
En söndag när Nidal behövde vara ledig ville chefen tvinga honom att jobba. Schismen ledde till att han slutade och fick tjata för att få den sista tusenlappen av lönen. Då hade han jobbat där i ungefär ett halvår.
Diskare på ett kafé och bageri blev nästa jobb. Lönen var 250 kronor per dag. Den höjdes senare till 300 kronor och arbetsuppgifterna blev mer varierande.
– Inte mycket pengar, men det var bättre där. Jag lärde mig baka. Kunderna var bara svenskar så jag lärde mig mycket svenska.
I sju månader jobbade Nidal på kaféet. Efter ett avslag och väntan i ett år och sju månader fick han till slut uppehållstillstånd. I dag studerar han till sjuksköterska och helgjobbar på ett kafé.
Nidal fick, som asylsökande i Sverige, en dagersättning på 61 kronor, knappt 1900 kronor i månaden. Ersättningen har inte höjts sedan 1994 och ska räcka till mat, kläder, hygienartiklar, läkemedel, sjukvård och tandvård. Det gör den inte för många asylsökande.
– Det finns de som jobbar tolv timmar om dagen för hundra kronor. 161 kronor är mer än 61 kronor, säger Nina Aknouche, handläggare på Migrationsverkets mottagningsenhet i Malmö.
Svartarbete, skatt och försäkringar tas upp på informationsmöten som Migrationsverket har för alla asylsökande. Men det händer att asylsökande råkar ut för allvarliga olyckor när de jobbar svart. Om arbetsgivaren påstår att han inte vet vem den skadade är, så är denne rättslös.
Det finns legala vägar till arbetslivet för asylsökande. Genom att praktisera kan en asylsökande få arbetslivserfarenhet. När han eller hon hittat en praktikplats skriver Migrationsverket ett praktikavtal på tre månader om arbetsgivaren godkänns. Det kan förlängas med ytterligare tre månader. Men för praktiken betalas varken lön eller ersättning.
Ett annat sätt att skaffa arbetslivserfarenhet är att få ett tillfälligt arbetstillstånd redan under asylprocessen. Då krävs att den asylsökande kan visa upp en id-handling.
Migrationsminister Tobias Billström (M) är regeringens ansvarige i frågor som rör asylsökande och papperslösa.
– Sanktionsdirektivet, som införs via EU, kommer att innebära en förändring, svarar han på frågan om vad regeringen gör åt utnyttjande arbetsgivare.
Sanktionsdirektivet innebär att arbetsgivare som blir påkomna med att utnyttja asylsökande som svart arbetskraft ska få betala en straffavgift på ett halvt prisbasbelopp (21 400 kronor) per person som jobbat på företaget utan tillstånd.
För dem som kan bevisas ha jobbat där längre än tre månader blir avgiften den dubbla. Arbetsgivaren blir samtidigt tvungen att betala ut lön till dem som jobbat där.
Men den här åtgärden dröjer. Tobias Billström hoppas att regeringens proposition ska bli klar i år.
– Tidigare har ingen velat kännas vid problemen. Nu är vi medvetna om dem, förklarar han.
Tobias Billström tror dock inte att en höjning av dagersättningen skulle minska svartjobben.
HRF försöker få så många arbetsgivare som möjligt att teckna kollektivavtal.
Avtalets villkor gäller för alla på arbetsplatsen.
– Om arbetsgivaren inte har kollektivavtal kan han betala vad som helst, säger Antonio Lopez Lopez, ledamot i HRF:s förbundsstyrelse och tidigare ordförande i Papperslösas förening.
Papperslösas förening kräver att alla tillståndslösa ska legaliseras för att lättare komma åt oseriösa arbetsgivare. Hur många papperslösa som jobbar i Sverige vet ingen, men föreningen uppskattar antalet till mellan 15 000 och 50 000 personer.
Arbetsrätten för papperslösa är lägre prioriterad än sjukvården. En utredning föreslog nyligen att papperslösa ska få samma rätt till subventionerad sjukvård som alla andra som bor i landet. De borgerliga partierna är splittrade i den frågan.
På pizzerian där Nidal jobbade sitter lappen med texten »Vi söker personal« kvar. Villkoren för att få jobb där är att man saknar arbetstillstånd, accepterar usel arbetsmiljö och nöjer sig med en lön på mindre än tvåhundra om dagen.
– Det gör ont när jag tänker på alla papperslösa som jobbar här i Sverige, säger Nidal.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.