Kocken Linas chef föreslog att de skulle titta på porrfilm ihop. Servitrisen Sanna har gråtit i disken många gånger. Och croupieren Tommie får höra spelare kommentera utseendet på andra kasinoanställda.
Lina och hennes anonyma kollegor heter egentligen något annat, och det är inte de eller deras arbetsplatser som syns på bilderna i artikeln.
Linas kollegor snackar porrfilm och onani
Kocken Lina kan fortfarande lamslås av jargongen efter tio år i restaurangbranschen.
»Ett av mina allra första jobb var på en bättre krog på Skeppsbron, ägd av en känd krögare. Jag hade fått sommarjobb som restaurangbiträde. På ett personalmöte frågar krögaren mig först hur gammal jag är och sedan om jag har en pojkvän. Jag säger ›nej, jag har inte pojkvän‹. Då säger han att han ska fixa en åt mig. Jag visste inte hur jag skulle hantera det, jag var bara 16 år. Det kändes pinsamt.
En gång jobbade jag säsong där vi övernattade också. Min dåvarande köksmästare sa: ›Ska du inte komma över och kolla porrfilm med mig?‹
Som kock fick jag mitt första jobb när jag var 18 år på en klassisk krog på Söder. Vi åkte på inspirationsresor till andra storstäder. Alla i köket var män utom jag. Eftersom krögaren sa att vi inte hade råd med enkelrum fick jag dela rum med min närmaste chef, vi fick dessutom dela en dubbelsäng. En natt blev min chef jättefull och drog mig till sig när jag sov på min kant. Jag blev rädd och hoppade ur sängen. Nästa dag frågade jag honom om han kom ihåg vad han gjorde. Han blev jättearg. När vi kom hem ville han prata och sa att om det här kommer ut kan det förstöra hans äktenskap, sen förnekade han att han över huvud taget hade gjort det. Då blev jag för första gången jättearg. Jag sa att det var han som hade varit full, dragit mig till sig, att han som min chef och äldre än jag hade ett ansvar. Jag kände segerrus över att jag äntligen sa ifrån. Efter det såg jag på honom med andra ögon. Tidigare hade jag sett upp till honom.
På söderkrogen jobbade jag i två och ett halvt år och fick i princip varje dag jag höra kommentarer om mitt festande, pojkvänner och mitt sexliv. Om jag var snäll mot en manlig kollega tjatades det om att jag ville ligga med honom.
Jag har sedan dess jobbat runt på olika ställen, allt från stjärnkrogar till kvarterskrogar och upplevt sexism på varje ställe. Jag har hört allt för många samtal om porrfilmer. Nyligen började två manliga kollegor prata om hur ofta de onanerar medan vi förberedde service. Sedan gick de över till att i detalj beskriva konsistensen i sin sperma. Till slut sa jag: ›nu får ni ta och ge er‹. Och då kommer direkt en kommentar: ›Är du pryd eller?‹
Fortfarande, efter tio år i branschen, lamslås jag av den här sortens kommentarer. Jag fick flera lager skinn på näsan men jag är inte stolt över jargongen. Jag vill att branschen ska bli seriös. Det krävs tydliga linjer när det kommer till hur man behandlar kollegor och ha en seriös attityd till yrket.«
 |
| Det här fick Sanna höra från en gäst. De andra gästerna i hans sällskap skrattade. |
»Det är upp till oss på golvet att hantera«
Krögarna bryr sig mer om sina fina gäster än om de anställda, säger servitrisen Sanna.
»Från början hade jag tur. Kan bero på att jag arbetade i en liten ort. Men jag har fått min beskärda del efter att ha flyttat till Stockholm. Många står ut för ›sån är branschen‹, det säger man alltid. Vare sig det handlar om långpannor, utebliven övertidsersättning, fusk med kollektivavtal eller sexism.
Det största problemet är gästerna. Det verkar som att folk inte förstår när de går på krogen att det är någons arbetsplats. De är så inrutade i att gästen alltid har rätt. Jag som servitris är just bara en servitris i restaurangbesökarnas ögon, det finns inte att jag stämplar ut och går hem och har ett liv vid sidan av mitt jobb.
Jag har haft den där klassiska situationen, gästen öppnar menyn och säger: ›Jaha, nu ska vi se vad servitriserna kostar här.‹ De andra i sällskapet skrattar.
En del kollegor kan säga att jag inte ska överreagera när gäster har tafsat. Det har hänt att gäster har tagit mig på rumpan eller brösten, dragit ner mig i sitt knä, anmärkt på mitt utseende eller på mina arbetskläder. Vi får höra att det är för mycket byxor och skjortor, att vi borde ha korta kjolar och spets.
Det händer nästan aldrig att en chef kliver in och ber sällskapet lämna restaurangen hur svinigt de än beter sig. På finkrogar vill man inte säga ifrån utan låter saker bero. Jag skulle vilja att krögarna visade nolltolerans och sa: ›Tyvärr är ni inte välkomna.‹ Men de är mer rädda om sina fina gäster. Som det är nu är det upp till oss på golvet att hantera situationen. Det jag gör är att lämna bordet till en annan kollega.
För inte så länge sedan serverade jag ett sällskap på fem – sex äldre herrar i kostym och med mycket pengar. Det var på en anrik krog i Gamla stan. En av männen tog mig på rumpan. Min närmaste chef sa inget till dem men lät en manlig kollega ta över. Om en hovmästare kliver in och säger ifrån tror jag att den får skit från ledningen.
När jag var yngre tog jag det med mig hem. Nu släpper jag det när jag stämplar ut. Men det förstör hela mitt arbetspass. Jag har gråtit i disken många gånger. Även om jag är van vid sexuella trakasserier betyder det inte att jag inte blir ledsen. En gång hade jag en chef som markerade väldigt tydligt mot en gäst som tog på mig på rumpan. Det är den enda gången som en chef har ställt upp för mig.«
 |
| En kasinogäst vid Tommies bord sa så här om en av Tommies kollegor. |
Tommie får höra att han jobbar med »pumor«
Tommie är croupier på Casino Cosmopol och hör hur spelarna snackar om hans kollegor.
»En klassiker är: ›Aha, ska man inte få skämta eller?‹ En gång dealade jag vid ett black jack-bord när en annan dealer öppnade ett nytt bord bredvid. De vid mitt bord – bara män – tappade koncentrationen helt och började kommentera min kollegas utseende högt så alla kunde höra: ›Henne skulle man inte ha något emot, vilka pumor de anställer här.‹
En annan arbetskamrat satte en säkerhetsnål i sin skjorta eftersom manliga spelare vid hennes bord kommenterat färgen på hennes behå när hon satt och delade kort. Hon berättade att hon blev jättestressad när de pratade om hennes behå men var tvungen att fortsätta arbeta som om inget hade hänt.
Jag har inte egen erfarenhet av sexuella trakasserier, men det är svårt att vara på en arbetsplats där kvinnliga kollegor utsätts hela tiden. Vi hade teammöte för inte så länge sedan och pratade om trivsel. En av killarna sa: ›Hade jag varit tjej och bara dealade poker hade jag slutat för länge sedan. För det de får stå ut med i pokern är inte kul.‹
Sedan handlade diskussionen om hur vi ska förbereda den kvinnliga personalen så att de kan hantera sexuella trakasserier från våra gäster. Jag sa att det var fel, för det handlar inte om att lära kvinnliga dealers hur gästerna är, utan att vi måste säga ifrån. Budskapet till män på kasinot måste vara ›Ni får inte bete er på det viset!‹. Vi har en statlig arbetsgivare, vi har mångfaldsplaner, jämställdhetsplaner. De gör ingen nytta om de inte används aktivt i vardagen. Vi behöver både nolltolerans för sexuella trakasserier och utbildningsinsatser för hela kasinot av personal och chefer.«
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.