Restaurangbiträdet Julio Rizo Prado har jobbet att tacka för mycket. Mötet med frun, till exempel. Men branschen var också en anledning till att det höll på att gå riktigt illa.
Det var en frågvis restaurangarbetare som hörde av sig till Hotell- och restaurangfacket. Han frågade och frågade. Till slut undrade ombudsmannen om han inte skulle ta och bli skyddsombud.
Medlemmen var Julio Rizo Prado.
– Jag var nyfiken, jag ville veta. Jag kommer från Kuba och där är facket starkt förankrat i det enda partiet som finns. Det var inte så tilltalande.
Julio gick en medlemsutbildning och gillade det han hörde om den svenska modellen.
– Hela historien bakom, alla medlemmar som kämpat för de villkor vi har i dag.
Jobbar på sjukhusområdet
Julio jobbar på Mötesplats CRC, en träffpunkt med restaurang och kafé som ligger i sjukhusområdet i Malmö. CRC står för Clinical Research Centre. I huset finns forskare, administrativ personal och läkarstudenter.
– En började komma till oss när han gick läkarprogrammet. Sedan var jag med och serverade champagne på hans disputationsfest. Det är fint att få vara med om någons resa.
En del gäster är mer pratglada än andra, men inte varje dag.
– Det lär man sig känna efter, »aha, det är en sådan dag«. De kan ha jouren och ibland lämnar de sin mat för att de behöver ta något akut.
Det kommer också patienter och anhöriga.
– Vi ligger bredvid kvinnokliniken så det är många som hämtar med sig mat till sin gravida fru. Det är mycket väntan, man ser dem komma flera gånger samma dag, berättar Julio, som har facklig tid när Hotellrevyn hälsar på.
Han småpratar med kollegorna som
är i tjänst och hälsar på ett gäng pensionärer.
– En del som jobbat i området
tidigare fortsätter att komma hit.
Skyddsombud på jobbet
Hur kan en arbetsdag se ut?
– Vi roterar mellan olika positioner. Man kan vara i kaféet eller restaurangen, sköta kassa eller beställningar. Vi har också catering till konferenser och leveranser ut i området. På konferensen gäller det att ha bra planering i och med att det ligger en bit bort. Kommer det tvåhundra personer ut och vill ha sin fika kan det bli rätt stressigt om det inte är färdigt.
Julio är numera skyddsombud på sin arbetsplats.
– Min arbetsplats är bra, men det kan alltid bli bättre.
En framgång är att de anställda numera får halkfria skyddsskor en gång om året.
Arbetsplatsen har också blivit bättre på det systematiska arbetsmiljöarbetet.
– Det kan vara småsaker, som ett galler på golvet som är löst som man kan halka på. Sådant man ser dagligen men inte tänker på.
Han är även regionalt skyddsombud och stöttar arbetsplatser som inte har något eget skyddsombud.
– Jag lär mig av dem som jobbar på de arbetsplatserna. Jag har ju inte själv arbetat i housekeeping, till exempel.
Började som diskare
När Julio kom till Sverige som 18-åring hade han just gått klart gymnasiet i Kuba, med inriktning it och teknik. Han gick ett introduktionsår för nyanlända och lärde sig svenska. Efter det hade
han kunnat gå ett gymnasieprogram.
– Men det kändes inte så
motiverande att börja om, tyvärr.
Jag har alltid varit sådan att jag frågar och lär mig.
Julio började i stället arbeta som
diskare. Efter ett tag ville han vidare.
– Jag tittade på vad servitörerna gjorde och ville lära mig. Till en början hjälpte jag till, sedan fick jag prova på söndagar när det var lugnast att ha mina egna bord. Jag provade också att stå i baren. Jag har alltid varit sådan att jag frågar och lär mig.
Det blev flera jobb inom branschen, mest som servitör på olika kvällsrestauranger mitt i Malmö.
Kan du sakna något med kvällsjobbet?
– Det är en annan sorts service som ligger i generna. Men jag får lite den känslan när jag jobbar på bröllop eller disputationsfester. Vi har ju kvällsevenemang för slutna event.
”Jag lär mig hela tiden”
Han har fortsatt att vara nyfiken och ställa frågor.
– Följer jag med Arbetsmiljöverket på inspektion lär jag mig av dem. Kommer det nya kollegor och jobbar ett pass frågar jag dem hur de gör, »jaha, dukar du på det här sättet, varför gör du det?« Jag lär mig hela tiden.
Det är också nyfikenhetens förtjänst att Julio träffade sin fru. Hennes syster, som också jobbar i restaurangen, brukade prata på Facetime med henne.
Julio blev intresserad och bad om hennes nummer.
– Hon bodde i Göteborg då, och vi pratade mycket innan vi träffades. Det var där det växte något hos oss.
I dag har han hennes namn tatuerat på armen. De är gifta och bor i Malmö tillsammans med sina barn, tio minuter från Julios jobb.
Ville lämna branschen
Det är på flera sätt tur att Julio fick
jobbet på Mötesplats CRC.
– Jag kom 2017 via Krami,
en organisation som hjälper människor som haft missbruk. Jag ville egentligen inte fortsätta jobba inom restaurang. Så jag sa nej. De tyckte att jag i alla fall skulle gå hit och titta. Jag såg att det var annorlunda och provade en månad.
Och det gick bra?
– Ja, alla var nöjda med mig och det var inte alls som det jag var van vid. Det är ju en lunchrestaurang, måndag till fredag, sju till fyra. Det förekom inte det festande som jag var van vid. Jag fick en heltidsanställning, sedan dess är jag här.
Vi festade ju varje dag på sommaren, sedan upp igen och jobba långpanna.
Spelade jobbet in när du utvecklade ditt missbruk?
– Ja, vi festade ju varje dag på sommaren, sedan upp igen och jobba långpanna. Det var där det började. Men jag
tror också att det är ärftligt, eftersom min pappa var alkoholist.
Mer om Julio
- Gör: Restaurangbiträde och arbetsledare för konferenscatering.
- Fackliga uppdrag: Skyddsombud, regionalt skyddsombud, försäkringsinformatör, ledamot i avdelningsstyrelsen HRF Syd.
- Hjärtefrågor: Arbetsmiljö och försäkringar.
- Ålder: 35, har snart bott lika länge i Sverige som Kuba.
- Familj: Fru, två döttrar och fruns två barn.
- Fritiden: Är gärna ute i naturen. ”Vi har blivit helt kära i campinglivet!” Gillar också att bara ta bilen och åka iväg.
Vad gjorde att du kunde
bryta dig ur missbruket?
– Det var vänner och familjemedlemmar som fångade upp mig. Jag själv såg inte att det var missbruket som gjorde att jag inte förmådde saker. Jag kunde inte ens ha mitt barn som jag älskade.Till slut gick det inte att förneka.
En vän bokade en tid åt mig hos
socialen, och där fick jag hjälp.
Julio kom till ett behandlingshem
och fick kontakt med Anonyma narkomaner.
– Tack och lov är det snart nio år
sedan jag rörde något, den 22 december.
Julio går fortfarande på möten med Anonyma narkomaner.
– Jag har service där på söndagarna. Jag öppnar lokalerna, ställer i ordning, sätter på kaffe och välkomnar alla som vill söka hjälp. Det är ett sätt att hålla mig clean, men också att hjälpa och
föra vidare det jag själv har fått.
