Det är inget yrke för ensamvargar. När en gäst kommer och vill prata krävs en särskild sorts social läggning, säger nattportier Patric Lyredal.
I 15 år har Patric Lyredal jobbat som nattportier, de senaste nio åren på Scandic Uplandia i centrala Uppsala. Han berättar att han älskar sitt jobb för att det ger honom mer tid med gästerna.
Så yrket är inte för ensamvargar?
–Inte ensamvarg men man ska nog vara väldigt speciell för att vara nattportier. Du måste vara väldigt fokuserad på det du gör och vara säker i yrkesrollen. Att jobba natt ställer krav på att vara social på ett särskilt sätt. Jag kan få en gäst som kommer till receptionen för att prata om sina funderingar. Jag har fått höra mycket tankar och idéer genom åren.
Vad gör du en vanlig arbetsnatt?
– Det vanliga receptionsarbetet med bokningar och att svara i telefon. Vi sköter beställningar för shoppen, rengör kaffemaskinerna, förbereder torrvarorna till frukosten, plockar fram varor från källaren. Varje natt gör vi »nattkörningen«, vi startar ett bokningsprogram så att gäster som checkar in och ut uppdateras. Vi går också med morgontidningar till de gäster som har beställt det. Naturligtvis ringer vi för att göra väckningar och beställer taxi.
Du arbetar ensam mellan klockan 23.00 och 05.00 på hotellet. Hur är det?
– Under den tiden har jag fullt ansvar om det skulle hända någonting. Men det händer väldigt sällan något allvarligt. Vi är mitt i stan och har överfallslarm, om det skulle hända något tar det bara minuter innan polisen och vaktbolaget är här.
Jag tar hand om baren från klockan 23.00 till 02.00. Det är all möjlig servering. Men ibland vill gästerna ha drinkar och kan jag och har tid gör jag det i ordning. Om det är ett stort sällskap finns det inte alltid tid till att göra drinkar.
Du sjunger bas i V-dalakören. När började ditt intresse för körsång?
– Jag upptäckte kören via min mormor. Hon träffade en körledare i tvättstugan och föreslog att jag skulle börja eftersom jag sjöng så mycket hemma, jag var 21 år. Jag tog med min flickvän och min bästa kompis, på den vägen är det. Innan V-dalakören sjöng jag i Ekeby-kören och så Exodus i Helsingborg. I V-dala har vi sjungit både Phantom of the opera och Abba. Men vi sjunger även sakralt.
Du har varit engagerad i freds- och solidaritetsarbete och är aktiv HRF:are. Vad betyder engagemang för dig?
– Jag var medlem i SSU i slutet på 1980-talet och vi åkte till dåvarande Sovjetunionen i ett fredsprojekt, jag bodde hemma hos familjer och besökte olika politiska institut. Det var väldigt speciellt eftersom Sovjetmedborgare inte fick träffa turister tidigare. Jag har också varit i ett trädplantageprojekt i tre månader i Angola på 1990-talet. Tiden där gav mig helt nya perspektiv på Afrika. Jag tycker om att umgås och träffa människor. Och vill alla väl. När jag engagerar mig känner jag att jag får tillbaka så mycket från andra människor.
Hur ser du på ditt fackliga arbete?
– Jag hade varit medlem i Hotell- och restaurangfacket hur länge som helst men blev aktiv för ett år sedan när jag fick erbjudande om att gå på en medlemsutbildning. Och nu är jag platsombud här på hotellet. Det fackliga arbetet är väldigt roligt och utvecklande. Ju fler desto starkare fack, och om vi blir färre, ja det vill jag inte ens tänka på. Då finns det ingen som kan hjälpa oss, utan vi lär stå utan rättigheter och med minimilöner. Det är viktigt att komma ihåg att vi har det väldigt bra i Sverige när det kommer till arbetsrätt.
Vad är det bästa och sämsta med jobbet?
– De två bästa sakerna är fritiden, jag jobbar sju nätter och sen ledig sju, och den sociala kontakten som du kan ha med gästerna. Det sämsta skulle jag säga är lönen. Man har fullt ansvar för hotellet men medräknat ob har jag 150 kronor i timmen.
Tror du att du kommer att gå i pension som nattportier?
– Nej, det hoppas jag inte. Min dröm är att driva ett eget hotell på 50 – 60 rum där jag kan ha kontakt med gästerna. Den drömmen har jag närt länge.
Fakta
Patric Lyredal
Ålder: 43 år.
Bor: i Uppsala med sambon Nilla, en son på 8 år och en dotter på 3 år som han har med Nilla och en dotter på 15 år som bor i Marieholm med sin mamma, »De fyra är mitt allt.«
Fritiden: sjunger i kör, har även dansat linedance.
Därför är jag med i HRF: »För att kunna förändra och utvecklas, både som person och inom det fackliga. Har vi inte facket försvinner kollektivavtalet till exempel och då finns det inga garantier för att våra löner inte skulle sänkas.«
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.