Chaffisarnas bästa vänner

Smålandsrasta i Klevshult är lastbilschaffisarnas oas vid vägen. Anna och Eva vet vad som går hem: riktig mat, mycket skratt och ett visst mått av dirty talk.

Det borde vara svårt att få stamgäster när gästerna alltid är på väg någonstans. Smålandsrasta i Klevshult, några mil norr om Värnamo, är ett exempel på att det går. Hit kommer många lastbilschaffisar regelbundet för att sova, äta, duscha eller bara snacka en stund.
– Vi är rätt bra på att skrabba. Det gillar de, säger Eva Olsson, chefskock. Hon förklarar att skrabba är detsamma som göteborgskans tjöta, det vill säga slänga käft. Och så skrattar hon. Det gör hon ofta. Tillsammans med restaurangchef Anna Gustavsson utgör Eva Smålandsrastas hjärta. I 23 år, under en lång rad olika ägare, har de arbetat sida vid sida. Den långa tiden tillsammans har satt sina spår.
– Vi är som Piff och Puff, säger Anna.
– Eller Humle och Dumle, säger Eva. Båda skrattar. I dag har de mer ansvar – och större ambitioner. Deras mål är att Smålandsrasta ska bli det bästa stoppet mellan Stockholm och Köpenhamn.
– Vi fixar allt. Det är vår grej. Vi vill göra det lilla extra för våra gäster, säger Anna. En sådan liten detalj är att de går ut till buss entrén och vinkar gästerna välkomna när en busslast rullar in på parkeringen.

Matsalen har börjat fyllas med lunchätare. Gästerna, mest chaufförer, sitter ensamma eller två och två.
– Hej älskling, ropar en av dem till Anna.
– Tjenare på dig! Så du lever än? säger Anna och vinkar tillbaka. Eva berättar att det finns en speciell jargong mellan gäster och personal på restaurangen. Hon tror att det är vanligt på vägkrogar.
– De vill gärna prata lite snuskigt. Lite grovt så där. Men Eva och Anna tycker inte att det är särskilt jobbigt. Om gästerna frågar om deras privatliv låtsas de ibland att de är ett par.
– När de kommer med förslag brukar jag säga att jag måste fråga min flickvän först och peka på Eva. Men det brukar de bara gå i gång på, säger Anna och fnissar så att hon blir lite röd i ansiktet. Om sanningen ska fram passar den grova jargongen henne bra. Anna provade att arbeta i receptionen på Smålandsrastas hotell, men det höll bara i en månad.
– Man skulle vara så ordentlig där. Jag fick panik. Det var mer »Veeelkåmmen till Småååland«, säger Anna på tillgjord stockholmska.

Hotellet satsar mest på affärsresenärer och konferenser. Chaufförerna kamperar oftast i sina lastbilshytter ute på parkeringen. På Smålandsrasta är de någorlunda trygga, trots att risken för vägpirater alltid är närvarande. Tanken är att anläggningen så småningom ska få en säker, inhägnad parkering.
– Det händer rätt mycket otäcka rån. Tjuvarna skär upp lastbilarna och stjäl lasten, berättar Anna. Också vägkrogarna löper stor risk att bli rånade. I butiken, där Annas bror Dennis Gundersén jobbar för fullt, sitter en skylt som berättar att det är kontantstopp på Smålandsrasta nattetid. Nattpersonalen, som oftast arbetar ensamma, har ett larm som går direkt till polisen.
– Och alla dörrar är låsta så de släpper in vem de vill. Men oftast är det bara stammisarna som kommer på nätterna. Och de har sina stammiskort, säger Anna.

Kortet är en av de regelbundna gästernas förmåner. Det ger dem rabatt i restaurangen, och berättar för personalen när gästerna fyller år. Då brukar Anna och Eva skicka hem ett litet handskrivet gratulationskort.
– Då får man vara noga att skriva att det är från personalen på Smålandsrasta. Tänk om vi bara skulle skriva Anna och Eva. Då skulle det bli ett fasligt väsen hemma hos frugan, säger Eva och kiknar av skratt. Gesten uppskattas. Många hör av sig och tackar, och inte sällan får personalen blommor vid jul. De anställda håller också bra koll på hur de olika stamgästerna vill ha sin mat.
– De brukar komma in här och ropa »Eva, vad ska jag äta i dag?« Så får vi bestämma. Men de flesta vill ha riktig mat, lagad från grunden, säger Eva. Hon och Anna gillar sina stamgäster, men kommer vid närmare eftertanke på att de faktiskt kan vara ganska krävande.
– Ja, när man tänker på det. Många har sina favoritplatser som ska vara lediga när de kommer. Och om det är ny personal som jobbar kan en del stamgäster bli irriterade, särskilt om de inte pratar perfekt svenska. Men de flesta gäster är bra, säger Anna.

Med glittrande ögon berättar de om stammisarna som fann varandra på restaurangen. Han jobbade som busschaufför och hon var bussguide.
– En gång kom de hit när de var på väg till Italien för att gifta sig, säger Anna.
– Då ordnade vi en present som vi överlämnade till dem på parkeringen, fortsätter Eva.
– Och på vägen tillbaka kom de in med en torkad blomsterkvist från Italien. Det var så fint, avslutar Anna.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.