Nadia Jebril är 24 år, från Skåne och har bland annat synts i tv som programledare för ÄT.
Att vara serviceminded är något jag fått höra att man ska vara sen jag var liten. Uppvuxen i en egenföretagarfamilj, som i 15 år ägde ett gatukök som låg tvärs över gatan ifrån där vi bodde.
Det är konstigt att jag inte är rundare än vad jag är idag. Gödd på hamburgare, pulvermos och pommes med massa bearnaise. På äkta 1980- och tidigt 1990-talsmanér i en tid när det fanns en heder i att vända på burgare, sälja hårdstekt bamsekorv och blanda sin egen gurkmajonnäs. I ett Sverige när Sibyllagrillen var kungen på gatan och det mest exotiska man kunde äta i den här svängen var en hårt friterad vårrulle.
Dessutom serverade vi lunch, som morsan gick upp vid sex för att förbereda. Fantastiska pannpiffar med stekt lök, köttbullar, potatisgratänger? Helt galet att svensk husmanskost kan vara så gott, med tanke på att den var tillagad av en äkta palestinsk powertant. Billigt var det också! 34 kronor sålde vi en dagens för när vi började.
Redan då snackade många ändå om hur dyrt det var att käka ute. Så snickaren som alltid stod och stampade utanför vid tio skrapade med sig en tredjedel av portionen i sin lilla urdruckna mjölkkartong som han stängde till och tog med sig hem: »Det blir fint till kvällsmat det där, vi ses imorgon!«
Vårt gatukök blev ett slags urbant vattenhål dit alla typer av hungriga människor sökte sig. Men det var framförallt ett socialt hak där många fick mer än bara sin hunger tillfredställd. Här uppstod möten man blev både glad och ledsen av, här berättades det historier, här lärde man sig något nytt varje dag!
Men inget av detta hade hänt om det inte funnits en järnvilja hos alla att få det att gå runt, vilket aldrig skulle ha gått om vi inte haft en äkta känsla för service. Då snackar vi inte påklistrade leenden och rena förkläden.
Vi snackar om att kunna lyssna på och trösta någon som just blivit dumpad. Att ha tålamod och att inte bli fullkomligt rasande när någon jäkel får för sig att göra en springnota. Att stå ut med smygrasister som gör sig roliga på ens bekostnad för att man talar bruten svenska och säger linjon istället för lingon.
Det är inget man lär sig på kurs.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.