Göran Everdahl är filmrecensent och skriver om allt som har med populärkultur att göra. Han kan även höras i radioprogrammet Spanarna.
Tillbringade en månad i New York i somras. En gammal dröm, dessvärre försedd med saftig prislapp.
Hotellet som jag checkade in på var följaktligen långt ifrån lyxklass. Det var på intet sätt ruffigt: läget var stojigt men perfekt (precis mellan Greenwich Village och Soho), rummet mörkt men tämligen rymligt, personalen trött men gemytlig.
Jag stortrivdes.
Tredje veckan återkom jag till hotellet fullastad med shoppingpåsar. Jag hade varit på outletbutik i New Jersey ? närig som jag är hade jag fyndat mig nästan medvetslös.
När jag sköt upp rumsdörren med ena axeln fick vindpusten från trapphuset en dammråtta att blåsa tvärs över golvet.
Men stopp ett tag. Så dammigt var det inte.
Det tog någon sekund innan jag insåg sanningen: det var ingen dammråtta. Det var en råtta.
Eller åtminstone mus, men som hederlig svensk turist är man ju sällan på humör för smågnagare
oavsett art. Detta var dessutom på fjärde våningen ? musen var uppenbarligen vältränad och farlig.
Jag gjorde det enda rimliga: släppte påsarna på golvet, tog ett stapplande steg framåt, viftade vagt med armarna rätt ut i luften och halvskrek klagande: »Aaaaa?aaaaAAAA?«
Försökte jag skrämma musen? Jag tror det. Ärligt talat: jag hoppas det, för annars var mitt beteende bara oerhört underligt. Men logik och sans har en tendens att ibland flyga sin kos. Som till exempel när man oväntat konfronteras med naturens hämnd i form av en raketsnabb storstadsmus. I vilket fall var den långt borta och visade sig inte igen. Precis som den gamla klichén hävdar, så var musen betydligt räddare än jag ? något som pinsamt nog säger en del.
I augusti bodde jag på hotell igen, i Malmö. Ungefär samma pris per natt. Denna gång ingick frukost, fungerande hiss, väggar som stängde ut störande ljud, städning varje dag samt ett nyrenoverat, fräscht inrett rum. Dock inga skadedjur.
Svenska hotell håller, enligt denna extremt begränsade men ändå vederhäftiga studie, hög klass. (Definitionen på hög klass i detta fall är att inget i rummet piper, bits eller föder ungar under sängen.)
I storstäder som New York, Paris och London får man förstås tåla slitna hotellrum. Möss är kanske inte helt acceptabelt men solkiga heltäckningsmattor, någon enstaka kackerlacka samt den fruktade »continental breakfast« är sånt man måste leva med.
Jag vet, jag vet: alla ni äventyrsresenärer som surfat och ätit er genom Sydostasien har varit med om värre. Det är omöjligt att bräcka alla era historier om fäggranna skorpioner, vresiga giftspindlar och intressanta tarmparasiter.
Men i jämförelse med den trevna tillvaron på svenska hotell så har jag ändå upplevt ett äventyr – med lite god vilja kan man till och med se det som att jag tampats med vilda djur och triumferat!
Faktum är att jag redan längtar tillbaka till New York, på sätt och vis också till musen. Precis rätt slags utmaning för oss modiga men inte ? ja? dumdristiga. Om ni förstår vad jag menar. n
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.