Misse Ljungström har skrivit om alkohol och skärgård i ett 20-tal år. Båda stimulerande ämnen som hon aldrig tröttnar på.
Jag kommer aldrig att glömma den gamle mästerlotsens hund. En mycket personlig hund av obeskrivlig blandras. Han var utsmugglad från ett fartyg innanför mästerlotsens kavaj och gravt alkoholiserad. Fartygets besättning hade roat sig med att locka i den lilla valpen sprit och öl och skrattat när de sett honom vackla omkring ombord. Nu hade de tröttnat på att »fylla« hunden, som blivit vuxen och tänkte dumpa honom i sjön.
Mästerlotsen var en omtänksam och vänlig man och tyckte synd om den lilla fyllehunden, så han adopterade honom helt enkelt och tog med honom hem till skärgården.
Där fann han sig väl tillrätta men alkoholberoendet var besvärligt.
I mästerlotsens hem förekom både öl och annat gott och när mästerlotsen och hans hustru tog sig en gin och tonic blev hunden alldeles darrig och gnällde och skällde förtvivlat. Han gav sig inte förrän han också fick en grogg.
Det blev snabbt en trevlig vana och där satt de tre tillsammans på verandan med var sin grogg och njöt.
Även om hundens njutande var mer av det slafsande slaget.
Han hade pretentioner när det gällde öl också. På den tiden var Guld Tuborg bland det finaste och bästa som fanns att uppbringa och det skulle hunden ha. Han fnös föraktfullt om mästerlotsen och hans hustru ville ha dessa för sig själva och försökte servera honom någon annan svagare öl.
Nej, Guld Tuborg skulle han ha.
I skärgården fick han ett nyttigt och bra liv och långsamt, mycket långsamt vande mästerlotsen och hans hustru honom till ett liv med mindre alkohol. Inte helt utan, men mindre och svagare och vid betydligt färre tillfällen.
Varför berättar jag det här? Vad kan man lära sig av det?
Jo, att det gäller att vara varsam med alkohol. Att dricka lagom mycket vid rätt tillfällen.
Det är viktigt att bara dricka när man själv har lust och inte som den lilla valpen låta sig luras att dricka alkohol. Alla kan antagligen ganska lätt riskera att bli fyllehundar då.
För fyllehund, det var han och några hjärnceller hade han allt tappat. För när hunden, mästerlotsen och hans hustru var ute och tuffade på de stora fjärdarna i sin lilla snipa stod hunden i aktern och skällde oavbrutet ända till de kom i land igen.
Något att ta lärdom av.
För skällande fyllehundar i båtar är både tröttsamma och löjliga.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.