Någon har utforskat varje råvara tills den gått upp i brygga i sin iver att tillfredställa varje sinne och smaklök. En upplevelse lika stark som första besöket på Pizzeria Dubrovnik i Ulricehamn.
Mitt första restaurangminne är när jag som sjuåring fick följa med på den finaste restaurangen i Ulricehamn, Pizzeria Dubrovnik. I sammetsklänning, strumpbyxor och stramande flätor klev jag in i den halvfulla restaurangen med de vita stärkta dukarna. Det var stelt och lite allvarligt och besticken var gräsligt tunga och slamriga i mina svettigt nervösa händer. Pizzan slank och slirvade under kniven och vi pratade i viskningar för att inte störa kostymgubbarna vid borden runt omkring.
Efteråt tackade vi pappa så väldigt mycket för att han bjudit oss på detta exotiska, spännande mål med nya smaker och dofter. En minnesvärd kväll långt från köksbordet hemma.
Mitt allra senaste restaurangminne är när jag tillsammans med min bror Oscar häromdagen gick och åt på den uppskrivna och hyllade gourmetkrogen med en väntelista lång som innehållsförteckningen på Findus fettfria majonnäs.
Jag hade byxor och polotröja och gick dit direkt efter jobbet. Det var inte så särskilt stramt, men allvarligt och hemlighetsfullt. Och jag var mest nervös för att jag skulle bli serverad smält älgmule och kanske inte riktigt förstå vad det var som låg på tallriken.
Efteråt tackade vi kockarna så väldigt mycket för att de bjudit oss på detta exotiska mål med gamla smaker på nya sätt och i nya kombinationer. Det var en minnesvärd kväll.
1975 var det pappa som bjöd på middagen. Han räckte högtidligt över menyn och sa: »Beställ vaad ni vill ungar, och ni får läsk o c h glass ikväll!«
I dag är det mer och mer kocken som är enväldig kung. På superrestaurangen fick vi inte ens en meny. Kockarna bestämmer och vi sitter väluppfostrat i våra stolar och tar det vi får. Viskande presenterar den uppklädda kyparen rätterna som seglar in. Fumlande försöker man äta rätterna på det sätt kocken önskar och samtalet kretsar runt råvarorna, vinet, smakerna och måltidens nyaste substantiv – textur. Och ja, vi kände oss på riktigt grymt tacksamma när vi gick därifrån.
Naturligtvis kände jag mig tacksam mot min lillebror som bjudit med mig. Men vi var också båda enat tacksamma över att någon – det vill säga kockarna – bemödade sig om att utforska varje råvara tills den gått upp i brygga i sin iver att tillfredställa varje sinne och smaklök. Pizzerian från min barndom finns säkert kvar i mer eller mindre samma skick. Men den som vill gå på finrestaurang i dag får en upplevelse som mer och mer liknar ett besök på ett flott galleri. Vi är inte där för att umgås och äta. Vi är där för en glimt av en excentrisk konstnärs fingerfärdighet och för att gå hem – kanske inte helt mätta, men definitivt berörda.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.