På söndag är ingen vanlig dag för då är det kollektivavtalets egen dag! Fyrfaldigt leve!
Det finns miljoner anledningar att fira kollektivavtalet på dess alldeles egen dag nu på söndag. Bara avsättningarna till tjänstepension skulle räcka som skäl. Men det slutar ju faktiskt inte där.
Vore det inte för kollektivavtalet skulle arbetsgivare till exempel kunna betala hur låga löner som helst, så länge det finns någon som går med på den skrala betalningen. För lagstiftning om lön tror jag inte att vi vill ha. Till skillnad från Sverige finns det lagar om minimilöner i många EU-länder. De är i regel inte särskilt höga. I Bulgarien ligger den på 250 euro i månaden (januari 2018). Det är ungefär 2 500 kronor. I Spanien är det bättre, där får man nästan 9 000 kronor i månaden. I Storbritannien 14 000 kronor.
De som kan branschen bäst kommer överens om vilka villkor som ska gälla.
Kollektivavtal är på flera sätt en bättre lösning än lag. De som kan branschen bäst kommer överens om vilka villkor som ska gälla. Som Hotell- och restaurangfackets kollektivavtal med Visita. Enligt det ska anställda som har en yrkesutbildning eller erfarenhet som kan räknas som motsvarande tjäna minst 22 752 kronor i månaden. Och om bara några veckor stiger den till 23 200. Avtal ni vet …
Pengarna är viktiga. Den som ”sköter det där med löneförhandling själv”, som klarar sig utan facket, den personen har antagligen inte konkurrerat med 200 andra om samma jobb.
Kollektivavtalet ser till att det finns någon slags anständighetens gräns. Fack och arbetsgivare har många gemensamma intressen, men på en punkt skiljer de sig åt. Facket vill skapa en dräglig tillvaro för medlemmarna. Man vill att alla ska kunna betala hyran både nu och på ålderns höst. Det vill säkert arbetsgivaren också. Men det är knappast företagens främsta drivkraft.
Så det tål att upprepas: Hurra för kollektivavtalet!
