Fri stil och klassisk stil. Nu handlar det varken om konståkning eller design utan om konsten att servera en måltid på ett snyggt och korrekt sätt. Nyligen tävlade Sveriges serveringselit i Guldbrickan (sidorna 14-15). Själv kom jag aldrig så långt. Jag var inte ens i närheten av en serveringskarriär. Den tog slut i samma stund som den började.
Året var 1981, jag var 17 år och gick på gymnasiet i Karlskrona. En av mina klasskompisar hette Anna och hennes mamma var landshövding i länet. Hon skulle ha en tjusig middag och jag blev tillfrågad om jag ville servera. Självklart, jag jobbade redan på konditori på lov och helger men behövde alltid extra tillskott i kassan. Dessutom var det ett tillfälle att få en inblick i en för mig främmande miljö. I Karlskrona var residenset det tjusigaste ställe man kunde komma till.
Det skulle serveras förrätt, varmrätt och dessert. Vi fick stärkta vita förkläden och några snabba instruktioner om hur vi skulle bete oss. Förrätten bestod av en liten smörgås med godsaker på, och till det serverades öl. Jag kände mig otroligt duktig och flink och pratade trevligt med gästerna, politiker av något slag. Det var precis som det skulle vara, serveringen gick med glans… men inte så länge till… Vi skulle duka av. Ingen match egentligen, men något gick snett. Mitt uppdrag var att ta bort glasen. Jag tog ett halvfullt ölglas, satte det i vänstra handen och sträckte ut den högra för att greppa ytterligare ett glas på bordet. Lillhjärnan hade uppenbara problem med att samordna mina rörelser, så vänsterarmen ville liksom följa med i högerarmens rörelse. Det ledde till att innehållet i glaset i vänsterarmen rann ut ? på gästen som olyckligtvis råkade sitta i vägen. Den fine herren översköljdes av pilsner. Det kändes som om jag höll på att dö. Jag hyssjade lätt, för det sista jag ville var att han skulle ställa till en scen inför hela det jättestora sällskapet. Han fann sig i situationen och satt stum och sur och blöt på sin stol medan jag desperat försökte torka honom med slängen. Jag bad om ursäkt hundra gånger tills han sa åt mig att sluta.
Kvällen och karriären var slut för mig. Resten av middagen minns jag inget av, förutom några doftfragment av en man som gick omkring och stank. Varje gång jag kände lukten av öl gick jag så långt därifrån det var möjligt för att slippa konfronteras med kemtvättsräkningar och gud vet vad.
Om min serveringsstil var fri eller klassisk kan inte jag bedöma. Den skulle nog vara klassisk men tog en fri vändning. Den var i vilket fall som helst usel.
För blöta gäster vill ingen ha.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.