Ronjas rivstart

För ett och ett halvt år sedan visste hotellreceptionisten Ronja Skiöld knappt vad facket gjorde. I dag har hon fler fackliga uppdrag än hon kan hålla i huvudet. Ronja tror att unga förtroendevalda är nyckeln till HRF:s framtid.

– Jag är skyddsombud här på jobbet, ledamot i centrala ungdomskommittén, ungansvarig på avdelningen, suppleant i avdelningsstyrelsen. Vänta, jag måste ta fram listan på mobilen, jag kommer inte ihåg alla uppdrag. Nu ska vi se, här står: jag är vald till avtalsrådet, jag är suppleant som förbundsmötesledamot och suppleant som kongressombud är jag också. Och just det! Jag är ledamot i LO:s regionala ungdoms­kommitté också, här i Skåne.

Oj!
– Ja, det har blivit rätt många. Jag blev inte facklig förrän typ för ett och ett halvt år sedan. Sedan dess har allting bara rullat på i en hiskelig fart. Men jag förstår det. Facket behöver unga som jag.

Hur gick det till när du fick ditt första uppdrag?
– Det började med att vi diskuterade här på jobbet. Vår chef sade att vi behöver ett skyddsombud. »Du, Ronja, skulle ju passa som det« sade hon. Då kontaktade jag facket och frågade hur vi skulle göra. Så höll vi ett medlemsmöte och mina kollegor valde mig till skyddsombud.

Jag älskar att träffa och prata med unga.

Vad visste du om fackligt arbete då?
– Ingenting! Jag var ju med i facket, det hade jag fått hemifrån och från skolan att det var viktigt. Det var allt. Men sedan fick jag gå medlems­utbildning och då klarnade allting. Utbildningen var jättebra. Sedan blev jag meddragen på uppsökeriet Facket på sommarjobbet och tyckte att det var jätteroligt. Jag älskar att träffa och prata med unga.

Vad är det du tycker är roligt?
– Jag vet inte. Jag känner att jag gör något bra. Det är många som har frågor, men inte orkar ta tag i att ringa till facket. Eller vågar säga något. De får chansen när vi kommer ut på skolinfo eller uppsökeri. Jag tycker det är roligt att höra deras åsikter. Jag känner igen mig själv i mycket, det är ju inte så länge sedan jag gick i skolan. Jag vet hur det kan vara.

Hur var det när du gick i skolan?
– Jag är uppvuxen i Sjöbo, du har säkert hört en hel del om Sjöbo? När jag gick i högstadiet var det trendigt att gilla Hitler, framför allt bland killarna. Det fanns i stort sett ingen i min skola med utländskt påbrå. Att vara annorlunda, som homosexuell, det var en skam. Den som var det vågade absolut inte vara öppen. Där fick jag lära mig att inte säga vad jag tyckte. Inte av mina föräldrar, utan från skolan.

Vad hade hänt om du sagt ifrån?
– Som ensam tjej mot ett gäng på 10–20 stora killar är man inte så stark. Jag vågade inte gå emot dem. På gymnasiet började jag på en skola i Lund och där var det helt annat. Där fick man vara som man ville, oavsett bakgrund eller sexuell läggning. Men förhoppningsvis har det förändrats nu även i Sjöbo. Jag hoppas och tror det. Men erfarenheten gör att jag vet att det inte går att dra en slutsats om alla unga, för det beror väldigt mycket på vilket sammanhang man är i och vilken stad man bor i.

Många unga i min ålder tror definitivt på solidaritet.

Vuxna pratar ofta om att dagens unga tror mindre på solidaritet än tidigare generationer. Vad tänker du om det?
– Kanske lite, men jag tror att det är väldigt individuellt. Många unga i min ålder tror definitivt på solidaritet, att man ska stå upp för varandra. Jag tror att vi är mitt i en generationssplit, där min generation ligger mitt i. En del som är lite äldre kan ha haft svårare att identifiera sig med feminism och solidaritet, medan de som är yngre har lättare för det. Det är min känsla.

Hur ska man få unga att gå med i facket, tror du?
– Det är svårt, det är det. Jag tror att det är viktigt att vi får fler unga förtroendevalda som kan nå ut till de unga. Kommer det någon som är 50 och säger: »Kom med i facket« blir det inte riktigt samma som om det kommer någon som är 25. Det är stor skillnad. När jag kommer ut på skolinformation så är jag ju ingen som jobbar på facket, utan jag gör det för att jag vill, för att jag tycker att det är roligt.