”Att jag berättar kan ge andra hopp”
– Jag kan stå för det jag tror på, utan att vara rädd, säger Waguma Sserwadda. Foto: Peter Knutson
Porträttet

”Att jag berättar kan ge andra hopp”

I Uganda lever öppet homosexuella farligt. Waguma Sserwadda flydde och fick ett nytt liv i Sverige. Här jobbar han på restaurang och fortsätter kampen för mänskliga rättigheter.

Publicerad 29 augusti 2019

Det är lunchrusch i Sabis Hagas personalrestaurang. Waguma Sserwadda ser till att alla rätter och sallader är påfyllda. Varje dag kommer mellan 500 och 700 gäster. Det är högt tempo redan från morgonen.
Tidigare jobbade Waguma på ett av företagets ­kaféer, men bad chefen om att få komma till ett ställe med mer fart.
– Det är aldrig tråkigt här. Tiden går fort, rätt vad det är tittar jag på klockan och ser att det snart är dags att gå hem.

Det var långt ifrån självklart att Waguma skulle hamna i restaurangbranschen. I Uganda arbetade han inom vården. Som öppet gay och människorättsaktivist riskerade han att hamna i fängelse. Han flydde till Sverige, som han kommit i kontakt med som aktivist.

Waguma Sserwadda porträtt
Waguma Sserwadda. Foto: Peter Knutson

Waguma kämpade för att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Den första arbetsplats som gav honom jobb var sommarrestaurangen Mälarpaviljongen i Stockholm.
– De erbjöd mig jobb när jag fortfarande var flykting, inte kunde ett ord svenska och pantade burkar för att få pengar. Det är ett gayvänligt ställe som har hjälpt många flyktingar. Mälarpaviljongen är fortfarande som mitt hem. Men jag ville ha fast jobb året runt. Jag tröttnade på att behöva hoppa runt mellan olika jobb på vintrarna.

– Nu kan jag ta semester på sommaren och vet att det kommer lön varje månad. Jag vet att pensionen är tryggad. Jag är glad över att jobba för ett företag med bra arbetsförhållanden och chefer, som följer lagar och regler.

Hur tycker du att arbetsmiljön är i branschen?
– Jag har varit med om många arbetsgivare som inte skött sig, som säger upp folk hur som helst. Det finns också ställen där de tycker att disken är det enda du kan göra, om du inte är vit och pratar bra svenska. Svarta människor i Sverige jobbar ofta med städning eller disk, någonstans där man inte syns. Även om man berättar att man har erfarenhet hamnar man lätt där.

– Men jag skyller inte bara på arbetsgivarna, ibland handlar det om att vi är osäkra och rädda att säga vad vi vill. Språket är också ett problem. Du lär dig inte mer svenska i disken. Ofta jobbar du med andra som kanske inte ens talar engelska.
Det kan också bli väldigt komplicerat om du inte kan språket. Jag har varit med om att folk pratat illa om mig när de trott att jag inte förstått. Det kan också vara tvärtom. Man tror att någon skrattar och pratar illa om en när de pratar om något helt annat.

Om att vara med i facket

»Jag har varit med i HRF sedan jag fick mitt arbetstillstånd. Den stora grejen för mig är att facket slåss för våra rättigheter. Sedan har jag själv kunnat ringa och få rådgivning i olika frågor. De har förklarat saker som rör kontrakt och informerat om vad man har rätt till.«

Hur gjorde du för att komma vidare från disken där du började?
– Jag sa till min chef på Mälarpaviljongen att jag var trött på disken och behövde göra något mer. Min chef gav mig en chans, jag fick börja gå ut med tallrikar. Så småningom fick jag jobba som manager för logistics and maintenance. Jag såg till att vi hade allt som behövdes för dagen och kallade på reparatörer om det behövdes.

– Jag skulle önska att fler arbetsgivare gav människor chansen att lämna disken. Får man andra uppgifter lär man sig också mer svenska. Där jag är nu ser de mig som en tillgång, jag är ingen som ska gömmas där bakom. Det står ingenting om disk i mitt kontrakt, men jag kan hoppa in om den som har disken skulle behöva hjälp.

Vad ledde till att du lämnade Uganda?
– Mitt engagemang började med att jag fick upp ögonen för hälsorisker för homosexuella. Sedan blev jag människorättsaktivist inom hbtq-rörelsen. Jag var bland annat vice ordförande i den illegala organisationen Spectra Uganda. I Uganda är det kriminellt att vara homosexuell. Homosexuella som hamnar i fängelse blir slagna och utsatta för sexuella övergrepp.

– Jag har blivit hämtad av polisen, satt i en cell, blivit slagen och sparkad. Det som är riktigt illa är att de som egentligen borde skydda oss är de som plågar oss, på grund av vad vi är. Jag tror att jag hade varit död nu om jag stannat i Uganda.

Jag visste att jag tog en risk när jag kom ut, men någon måste göra det.

Hur gick det till när du kom ut?
– Jag visste att jag tog en risk när jag kom ut, men någon måste göra det. Jag tog det steg för steg. På universitetet började jag vara öppen inför mina studiekamrater, men jag dolde det fortfarande för familjen. När mitt namn publicerades i en artikel med rubriken »Top Homos in Uganda« sa jag att det var förtal. När familjen fick veta blev det väldigt stora problem. Min pappa, mina farbröder, bröder och min syster ville inte veta av mig.

– Min fru visste ingenting förrän efter att vi skilt oss. Då förstod hon varför jag hade drivit igenom skilsmässan. Hon tackade mig för att jag inte hade slösat bort mer av hennes tid. I dag är hon gift med en annan man och har barn med honom. Jag träffar dem när jag är i Uganda. Min mamma har fortsatt att träffa mig bakom ryggen på resten av familjen. En av mina söner hade svårt i början, men nu är det okej. Tre av mina barn bor hos mig här i Sverige.

Jag vann friheten att leva och tala som jag vill.

Vad förlorade och vad vann du genom att komma till Sverige?
– Jag förlorade den framtid jag tänkt mig. Jag ville studera vidare och lära mig mer om infektionssjukdomar. Jag vann friheten att leva och tala som jag vill. Jag kan stå för det jag tror på, utan att vara rädd att någon ska knacka på dörren och föra bort mig. Den framtid jag tänkte mig i Uganda hade förmodligen inte blivit verklighet, på grund av att det ser ut som det gör.

Hur tycker du att situationen är när det gäller hbtq-rättigheter i Sverige?
– Lagligt är det okej, men i praktiken är det inte 100 procent. Det beror på var du är och vilka du möter. Det sker homofobiska attacker. Det är till 80 procent bra, men det borde kunna bli 99 åtminstone.

– Arbetsgivare behöver respektera människors olikheter, låta dem vara som de är. Det handlar inte bara om hbtq utan om kultur, religion, var man kommer ifrån. Vi är inte lika, vi kommer alltid att vara olika. Det kan bli svårt för människor att våga komma ut på arbetsplatsen om de inte vet att arbetsgivaren respekterar alla och stöttar hbtq-rörelsen och alla sorters mänskliga rättigheter.

Och vad tror du om utvecklingen i Uganda?
– Om man fortsätter kampen kanske Uganda så småningom kommer dit Sverige är i dag när det handlar om lagstiftning. Det är viktigt att påverka politiker, traditionella och religiösa ledare så att de i sin tur kan påverka regeringen. Men det är också viktigt vad allmänheten tycker.

– I Nairobi i Kenya är det också förbjudet att vara homosexuell, men ingen bryr sig trots lagen. Så det är viktigt att ändra både lagar och människors attityder. I stora delar av världen ser man ner på homosexuella. Vi måste fortsätta informera och försöka nå politiker överallt.

Tre råd till arbetsplatser

  • Respektera att alla människor är olika.
  • Stöd hbtq-rörelsen öppet, det underlättar för dem som tvekar om de ska våga komma ut.
  • Ge även dem som inte talar perfekt svenska en chans att lämna disk och städ, då lär de sig språket bättre.

Har du fortsatt att vara engagerad för mänskliga rättigheter?
– Tidigare jobbade jag ideellt för RFSL. Numera är jag ibland konsult för olika människorättsorganisationer, Röda Korset, RFSU, Svenska kyrkan, organisationer som Behind the mask i Sydafrika. Senast var jag i Zimbabwe med Amnesty och talade om rättigheter och berättade om mitt liv, hur jag har levt som en öppet gay man. Att jag berättar kan ge andra hopp och mod.

– Sedan är det många som är nya i Sverige som hör av sig till mig och vill ha råd. Det kan vara att jag har hjälpt någon och så ger den personen i sin tur mitt nummer till någon annan som behöver hjälp. Jag berättar för dem hur det fungerar i Sverige, var man kan få medicinsk hjälp, hur man hittar en advokat eller söker bostad, sådana saker.

Hur fungerar det att kombinera restaurangjobbet och uppdragen?
– Jag behöver semestern för att vara med mina barn, så det blir lite färre uppdrag nu när jag har fast heltidsjobb. Ibland tar jag tjänstledigt. Det fungerar bra om det är en organisation som betalar arvode, men en del har bara råd med flyg och boende under vistelsen.

Det ger mig glädje att göra folk glada.

I Uganda arbetade du inom vården, har du försökt få vårdjobb i Sverige?
– I Uganda var jag »medical assistant« ungefär motsvarande underläkare. Jag hjälpte läkaren och gjorde i princip allt utom operationer. När jag fick mitt uppehållstillstånd hade jag redan varit utanför vården i fyra år. Jag skulle behöva göra om stora delar av mina studier, leva på CSN samtidigt som jag försörjde min familj.

– Jag kan sakna vårdjobbet, men jag tar hand om folk i det här yrket också. Det ger mig glädje att göra folk glada. Och om någon av mina kollegor i köket skär sig kan jag lägga förband.

Hämtar fler artiklar
Till startsidan

Nyheter från hotell- och restaurangbranschen

Varje vecka, direkt i din inkorg.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här