Proffs på cross

»En del killar säger att tjejer inte kan köra skoter. Men de brukar tystna när de blir frånåkta«, säger Anna Henriksson. Hon är en av världens främsta kvinnliga kotercrossförare, ordningsvakt och HRF-medlem.

Anna Henriksson beskriver sig själv som en hopplös pojkflicka.
– Jag har alltid hamnat i saker som är typiskt grabbiga. Det bara blir så. Vi sitter vid fikabordet i motorbutiken där hon arbetar deltid som säljare. Hon trivs bra här bland färgglada skotrar, motorcrossar och mopeder. Fast hon säljer mest tillbehör och kläder. Hon kan faktiskt inte så mycket om maskinerna, berättar hon.
– Jag är inte alls intresserad av att meka och hålla på. Det tycker jag mest är tråkigt. Resten av tiden jobbar hon som ordningsvakt. Idén att utbilda sig till vakt fick hon när hon arbetade som servitris på ett värdshus i Malung där hon är uppvuxen. Hon gillade restauranglivet, men tävlandet gjorde det svårt för henne att fortsätta.
– När det är tävlingssäsong är det tävlingar nästan varje helg. Det är ju då det är som mest att göra på restaurangerna också. Och även om Anna hade en snäll chef som lät henne vara ledig när hon ville, blev det jobbigt för alla i längden. Arbetet som ordningsvakt innebär visserligen också helgarbete, men med större möjlighet att planera arbetstiden själv.
– Då kan jag välja att jobba mer på somrarna och mindre på vintern, till exempel.

Att de flesta av hennes kollegor är killar gör henne inget. Anna är van vid att vara ensam tjej i en manlig värld. När hon började köra skotercross för åtta år sedan var det få tjejer som körde.
– Jag har kört många tävlingar tillsammans med killarna. Där är det mycket tuffare tag. Man stångas och puttas mer. Nu är de kvinnliga förarna betydligt fl er. Men att Anna är bäst av dem är det ingen tvekan om. Hon har vunnit de sex senaste riksmästerskapen, tjejernas motsvarighet till SM. Dessutom har hon kört tävlingar i både Finland, USA och Norge. I USA, ett av de länder med hårdast konkurrens, vann hon en av sina två tävlingar och kom tvåa i den andra.

En anledning till att utövarna är så få är att skotercross är en extremt dyr sysselsättning. Både skotern och tillbehören kostar skjortan. Men Annas framgångar på banorna har gett henne en rad sponsorer. Till exempel har hon ett företag som specialdesignar hennes kläder och ett annat som ger henne rabatt på skotrar.
– Det är tur. Det kan gå väldigt mycket pengar annars, säger hon. Sponsringen ger henne möjlighet att köpa en ny skoter varje år. Årets har precis kommit och väntar på att bli uppackad på lagret. Det kliar i fingrarna på henne att få packa upp den, säger hon. Skotrarna är rejäla pjäser. De flesta väger en bit över 200 kilo. Anna, som inte är en särskilt stor tjej, går på gym regelbundet för att orka köra.
– Men det viktigaste är att vara envis. Att orka bita ihop när banan är gropig och jävlig. Annars kan det vara lätt att tappa fokus när det går fort och snön piskar i ansiktet. De tävlande har massor av skydd på sig, men om det händer olyckor kan det gå riktigt illa, berättar Anna. Själv har hon dock aldrig råkat ut för något allvarligt.
– Men min mamma brukar inte vilja följa med på tävlingarna. Om hon gör det så sitter hon i bilen för att hon är nervös.

Egentligen hade Anna tänkt lägga av inför den här säsongen. Hon kände sig inte motiverad längre. Men i år ska damerna för första gången få köra en SM-tävling, så Anna har lagt planerna på att sluta på hyllan. Nu ser hon fram emot säsongen.
– Jag hoppas verkligen att jag vinner när vi äntligen får köra ett SM. Det vore retligt annars.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.