Ur artikelarkivet INBOX
Artikel från gamla Hotellrevyn.se

Övervakade av vita frun

Steg på öde grusgång. Glasklirr i tomma salar. På Krusenberg herrgård har Mats, Iwona och de andra vant sig vid sin kusliga kollega: Vita frun.

Publicerad 1 oktober 2007

Ur dagboken på Krusenberg herrgård: »Hinner inte skriva mycket då min buss går glest. Natten flöt på bra. Tyckte jag såg någon kvinnlig skepnad på vinden här i herrgården. Spöke?!« Så skrev en nattvakt från ett bemanningsföretag. För honom var det första gången på Krusenberg herrgård – och kanske sista? Ja, den risken finns. Upplevelsen av Vita frun kan vara så obehaglig att man säger upp sig. I alla fall har det hänt en gång, berättar Mats Gustafsson.
– Det var en kvinna som skulle duka av i en av matsalarna. När hon skulle ställa in stolarna, var det en stol som inte gick att få in under bordet, det fanns ett motstånd, som om någon satt på stolen. Hon tittade under bordet men där fanns inget motstånd. Den kvinnan var skärrad och slutade jobba här.

Mats är historisk guide på den gamla uppländska gården och något av en allt-iallo. Själv är han inte det minsta rädd för Vita frun. Han är övertygad om att hon är ett snällt spöke, fast hon kan ställa till det för de anställda.
– Som när jag jobbade natt och ställde i ordning konferenslokalen. När allt var klart, tog jag som vanligt en titt från tröskeln innan jag släckte, stängde och låste. En stund senare tittar jag upp mot huset och ser att det lyser i lokalen – fast jag släckte. Mats Gustafsson har grävt i historien men har inte kunnat hitta någon som liknar Vita frun. Starka kvinnor har det funnits gott om sedan 1600-talet då egendomen bildades, men ingen har någon direkt koppling till de berättelser om skrivits ner som Vita frun genom åren.

Vita frun är ett snällt spöke, men ingen vill ändå reta upp henne. Därför dukas det alltid ett kuvert för henne i matsalen. Och det händer att gäster skålar med henne under middagar. Ingen ifrågasätter varför man ska duka för ett spöke. Det hör till. Men långt ifrån alla tror att Vita Frun fi nns. I fi karummet grymtas det om henne.
– Jag har nästan bett om att få se henne, »varsågod och stig fram«, säger en.
– Konstiga ljud kan ju bero på att det här är ett gammalt hus som rör på sig. Det är ett levande hus helt av trä. Att glas skallrar kan ha naturliga orsaker, säger en annan. Antingen man tror på Vita frun eller inte, så har det aldrig hänt att någon begärt att få risktillägg på lönen. Tvärtom, så kan Vita frun ibland vara bra att skylla på, till exempel när man förlagt något: »Det är nog Vita frun som varit framme«.

Iwona Ternström tar Vita frun på största allvar. Hon har vid två tillfällen varit med om en konstig känsla av iskyla.
– Iskylan tog liksom tag i mig fast det var helt varmt i huset. Den var som en skugga som svepte in väldigt tyst, en rysning som började nerifrån fötterna och gick under kläderna. Nackhåren reste sig, och jag upplevde det som ett fruset ögonblick. Jag vågade inte vända mig om och se vad det var, berättar hon. Ändå tror Iwona inte på spöken, även om hon tänker sig att det fi nns en slags andevärld.
– Och jag är inte rädd, för jag har min gud som skyddar mig. Det går inte att vara rädd, och allra helst inte mörkrädd, när man jobbar som frukostvärdinna som Iwona Ternström gör. Hon börjar jobba i ottan, klockan halv fem. Det är fortfarande beckmörkt när klockan ringer, beckmörkt när hon kör allén fram till herrgården där hon avlöser nattvakten.
– Jag börjar alltid med att sätta på radion lite här och där. Jag vill slippa höra tystnaden. Men så händer det ändå att allt tystnar. Från att det var mycket ljud blir det på en sekund knäpptyst. Då ryser jag till, men det går fort över, säger Iwona. Att Vita frun skulle vara en person som levt tidigare avfärdar hon: – Jag tror inte på liv efter döden. Jag är från Polen och där lever vi närmare döden än här. Jag har varit närvarande vid döden flera gånger. Döden är tyst och inte alls konstig. Vita frun behöver inte ha med döden att göra, hon kan vara ett slags kraft, och vi är olika mottagliga för sådant, filosoferar hon.

En sak är klar, vem som helst vågar inte vara nattvakt på Krusenberg. Vem som helst vågar inte gå trappan upp till den lilla kammaren där Vita frun gett sig till känna många gånger. Var det hennes rum tro? Vi går dit och tittar ut genom fönstret, blickar ut över de 132 fruktträden, genom suckarnas allé och vidare mot sjön. Då börjar en dörr slå intensivt. Vita frun?

Spökerier inomhus

Klirr som av flaskor i Blå salen, men ingen är där.

Kvinnlig skepnad i vitt på vinden.

Stol som inte gick att skjuta in.

Lyset tänds i en tom konferenslokal.

Iskalla luftströmmar och närvaro.

Spökerier utomhus

Det hörs steg i gruset fast ingen går på grusgången.

Vitklädd gestalt i allén mörka gången.

Suckar och stön i en annan allé.

Väsen i svart slängkappa vid sjön.

Tre andra jobbspöken

>På hotell Bilan i Karlstad spökar en fånge, en präst som förgiftade gamla människor.

På Österbybruks herrgård i Uppland spökar en gammal ägare, Per Adolf.

Fjelldalens slott i Harplinge har Moberg på vinden, ett spöke med träben. >

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.

Hämtar fler artiklar
Till startsidan

Nyheter från hotell- och restaurangbranschen

Varje vecka, direkt i din inkorg.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här