Konstnär i kallköket

Madalena Eriksson ser det konstnärliga i kall­köket. Jobbet, facket och målandet är viktiga delar i hennes liv.

Madalena Eriksson har ett eget kontor. Ett litet rum utan fönster, som hon är mycket nöjd med. Här kan hon ha fackliga samtal eller läsa på i olika frågor. Som platsombud, skyddsombud och försäkringsinformatör på Lillesjö Food i Färgelanda finns det mycket att sätta sig in i. Första tisdagen i månaden sitter hon där mellan klockan 06 och 15.
– Förut satt jag i matsalen och pratade med medlemmarna, men det var svårt att få göra det i fred. Här går det att stänga dörren om sig.

Det är inte så många som har fackkontor, hur fick du det?
– Jag gav mig inte. Ledningen undrade varför jag behövde det och jag förklarade att folk behöver prata av sig. Jag tycker att man ska kämpa både för att få sin facktid och ett rum. Nu försöker jag få hit en dator.

Vad har gjort dig så engagerad i facket?
– Jag gick med i facket redan på mitt första jobb och blev ungdomsrepresentant. Här blev jag platsombud kort efter att jag började för åtta år sedan och skyddsombud för fyra år sedan när ingen annan ville vara det. Jag har alltid gillat att hålla på med det, för man får så mycket tillbaka. Jag älskar att hjälpa folk och så lär man sig så mycket.

Er arbetsplatsklubb har vuxit mycket, hur kommer det sig?
– Folk kan komma och be om hjälp. Då undrar jag om de är med i facket. Är de inte det kan jag svara på en fråga, men inte göra något mer. Då brukar de gå med och sedan får de hjälp. Jag har till exempel diskuterat med cheferna hur det går att få fler timmar så att det blir en anställning på heltid. Vi var fem HRF:are när jag började. Nu är 40 av 50 anställda medlemmar. Många gick också med när nattskiftet lades ner för ungefär ett år sedan. Det var trettio som sades upp då.

Vilka arbetsmiljöfrågor tar du upp som skyddsombud?
– Jag går en skyddsrunda tre gånger om året och sedan kollar jag varje månad vad som har blivit gjort och vad som inte är gjort. Vi har fått mattor på några ställen eftersom golven är hala. Maskinsäkerhet är också viktigt. Det måste finnas nödstopp som fungerar. Rätt många har problem med nacke och axlar eftersom vi står mycket och gör samma sak. Det är bra att byta uppgifter.

Utöver det fackliga arbetet, när trivs du bäst på jobbet?
– När jag har mycket att göra. Det är också roligt att jag inte står på samma ställe varje dag. Det värsta jag vet är när det inte händer något. Men det kan bli stressigt på grund av att vi har transporter som ska gå en viss tid.
Sedan tycker jag om att se när smörgåstårtan växer fram. Vi turas om att rulla i dill, rulla skinkan, lägga på citron, tomat, gurka och räkor. Jag ser det konstnärliga i tårtan. Kanske för att jag själv målar.

Jag ser det konstnärliga i tårtan. Kanske för att jag själv målar.

Vad målar du?
– Jag målar olja och vattenfärg. Alltid natur och hav, men sedan kan det bli väldigt olika beroende på vilket humör jag är på. Ljusa bilder, eller mörkt och dystert. Jag målar när jag behöver slappna av och varva ner. Det har jag alltid gjort. När vi växte upp brukade jag och min bror konkurrera med varandra om vem som målade bäst. Vår pappa var också konstnärlig. Han jobbade som stenhuggare och det var därför vi flyttade från Portugal till Sverige.

Hur var det när ni kom till Sverige?
– Pappa var redan här och jobbade när mamma och sju syskon kom efter. Jag var i en bra ålder, elva år. Inom två månader kunde jag och mina bröder prata svenska. Samtidigt var jag tillräckligt stor för att minnas Portugal. Men sedan fick jag inte gå gymnasiet, inte ens nian, eftersom föräldrarna tyckte att jag skulle börja jobba på Abba i Kungshamn.

Saknar du att du inte gått mer i skolan?
– Ja. Särskilt när jag ska skriva. Jag hade inte så många år på mig att lära mig stava på svenska. Det kan också vara svårt att formulera sig. Jag försökte med Komvux, men då hade jag tappat lusten. I dag har jag mycket hjälp av läsplattan och autokorrigering. Sedan tar jag hjälp av min lokala fackavdelning ibland.