Ida roar rovdjuren
Järvarna tillhör Idas favoriter på Järvzoo. De är komiska och sociala, berättar hon. Foto: Yohanna Mårtensson
Porträttet Djurvårdare Ida Fernberg

Ida roar rovdjuren

Hon bjuder brunbjörnar på frukost och leker med lokatter. HRF-medlemmen Ida Fernberg har vigt sitt liv åt att skapa mer förståelse för Sveriges rovdjur.

En klok studiekonsulent rådde Ida Fernberg att välja gymnasieprogram utifrån känsla, inte lön eller jobbmöjligheter. Valet var lätt: djurvård och tre år på naturbruksgymnasium. Sedan ett år tillbaka arbetar hon som djurvårdare på Järvzoo i Järvsö.
– Jag har alltid varit löjligt djurintresserad. Jag har nog sett alla djur- och naturdokumentärer som har gjorts. Men vi hade inga husdjur hemma eftersom min mamma var allergisk. Inte förrän jag blev rebellisk. När jag var fjorton tog jag hem en kattunge utan att mamma visste om det. Hon blev jättearg, men det gick bra. Man kan ju inte motstå en kattunge. När jag flyttade hemifrån skaffade jag en egen hund. Nu har vi fem.

Ida Fernberg

Ålder: 25 år.
Familj: Sambo, hundar, katter, höns, ankor, kaniner. »Fast kaniner, höns och ankor äter vi. Målet är att bli självförsörjande på kött.«
Fritiden: Tränar hund, jagar lite grann.

Hur hamnade du på djurpark?
– Under utbildningen gjorde vi studiebesök på Kolmården. Det var spännande, men jag gillar inte riktigt den typen av park. Allt är lite konstgjort. Det fick mig att fundera på om jag verkligen vill jobba så. Men sedan gjorde jag praktik på Skansen och då insåg jag hur man som djurvårdare förgyller livet för de här djuren. Ett bekymmer för framtiden är att barn har så lite kunskap om djur och natur. Om vi har en massa barn som aldrig haft kontakt med djur, som sedan ska sitta i regeringen och bestämma över vårt vilda djurliv i Sverige. Det kommer att bli katastrof. Och på Skansen kände jag att jag kunde få möjlighet att förändra det.

Hur ser en dag på jobbet ut?
– Jag börjar med att stycka kött. Vi köper kött ifrån ett lokalt slakteri som sysslar med nödslakt, så det är oftast häst. Först fixar jag björnarnas mat: kött, frukt och bröd. Hela deras liv går ju ut på att leta efter mat, så vi försöker sprida ut den i hägnet så att de har något att göra under dagen. Sedan släpper jag ut björnarna och städar upp. De skalar frukt, som apelsiner och bananer, så det blir mycket fruktrester. Och bajs. Sedan är det ungefär samma med de andra djuren, jag åker runt och försöker se alla individer. Jag tittar på allmäntillstånd, ser så att de inte är hängiga eller konstiga. Sedan handlar ju en stor del av mitt jobb om att miljöberika.

Hägnen är stora på Järvzoo så det behövs en fyrhjuling för att ta sig runt. Foto: Yohanna Mårtensson
Ida åker runt till rovdjurshägn för att se så att alla djur mår bra. Om något djur håller sig undan får hon ge sig in i hänget och leta. Foto: Yohanna Mårtensson
Järvarna tillhör Idas favoriter på Järvzoo. De är komiska och sociala, berättar hon. Foto: Yohanna Mårtensson
Ida har aktiverat Järvzoos järvar. Foto: Yohanna Mårtensson
På Järvzoo finns en del djur som hittats och lämnats in av privatpersoner. Förut var det särskilt vanligt att folk kom med rådjurskid som de trodde var övergivna, berättar Ida. Foto: Yohanna Mårtensson
Ida Fernberg, djurvårdare på Järvzoo. Foto: Yohanna Mårtensson

Vad innebär miljöberikning?
–Det handlar om att hålla i gång hjärnan på djuren. Det finns massor av saker man kan göra. Till exempel stoppar vi godis i stora avloppsrör som vi hänger i ett träd. Det är bra för järvarna, då måste de klättra upp och slå på röret för att godiset ska ramla ut. För lodjuren gör vi som jättestora kattleksaker, till exempel brukar vi sätta en kyckling på ett spö och låta dem jaga.

Har du några favoritdjur i parken?
– Egentligen inte. Järvarna, de är väldigt gulliga och sociala. I vintras blev det is på berget i järvhägnet. Då kom en av dem på att man kunde åka kana nerför. Och till sist åkte alla järvar rutschkana på berget. Björnarna är smarta och listiga, det är kul att se hur de tänker och funderar. Lodjuren, de är så söta, som stora katter. Och klövdjuren är roliga, för dem kan man ju komma nära på ett annat sätt. Nej, jag gillar nog alla djur.

Ida om facket

»För några år sedan jobbade jag på ett hunddagis utan kollektivavtal. En gång blev jag biten i handen när jag särade på två hundar som slogs. Mitt enda krav efteråt var att min chef skulle prata med ägaren till en av hundarna. Men i stället ringde chefen och sade att de inte kunde ha kvar mig. Då bestämde jag mig för att aldrig hamna i den sitsen igen. Jag ska bara jobba på arbetsplatser med kollektivavtal och jag ska alltid vara med i facket.«

Hur tänker du kring djurparker nu när du har arbetat ett tag?
– Jag trivs med mitt jobb. Vi är viktiga för att sprida kunskap om framför allt rovdjuren. Det finns mycket fördomar. Som att lodjur skulle vara lustjägare för att de kan riva många får samtidigt, men bara äta av ett. Så är det inte, de bara planerar. Att jaga kräver oerhört mycket energi och tid, så när de kan fäller de så många byten som möjligt. Det är som när vi går på buffé. Har du betalat 180 kronor tar man gärna så mycket mat man kan. Det finns så mycket hat kring rovdjur. Jag vet för jag är själv jägare. Båda sidor hatar, det är så himla onödigt.

Fråga om jobbet.
98
Vanliga frågor besvarade om allt från arbetslöshet till matavdrag.

Nyheter från Hotell- och restaurangbranschen.

Varje vecka, direkt i din inbox. Hotellrevyns nyhetsbrev.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här