»Jag har alltid hatat orättvisor«

Jackie Lenander beskriver sitt fackliga engagemang som en förälskelse. En som tar all tid och kraft, men som hon önskar att hon träffat tidigare.

Ledig tid är en bristvara för Jackie Lenander. Förutom heltidsjobbet som kock på Casino Cosmopol i Malmö har hon en lång rad fackliga uppdrag. Så många att hon varit tvungen att anteckna dem i mobilen för att minnas alla.
– Jag har faktiskt ingen fritid. På mina lediga dagar är jag på avdelningen. Det är som en förälskelse, jag vill vara där varje dag. Det är klart att det är ups and downs, men har man hittat något man brinner för så vill man ju göra allt man kan.

Vad är det du är kär i?
– Det är främst ideologin, men jag hade inte orkat om det inte var så bra människor runt omkring mig. Det är hela maktkampen som får i gång mig, faktiskt. Jag har alltid hatat orättvisor, det upprör mig.

Varifrån kommer det?
– Jag är uppvuxen i ett socialistiskt hem. Min pappa växte upp i miljonprogrammet Rosengård med en ensamstående mamma, som jobbade i en korvkiosk. Det var riktig arbetarklass. Mina föräldrar skiljde sig när jag var tre år, och jag har bott med pappa sedan dess. Jämställdhet har alltid varit en självklarhet. Jag har aldrig någonsin blivit behandlad annorlunda än mina bröder. Min pappa har gett mig min feministiska grund bara genom att inte särbehandla mig. Jag tycker att det är sorgligt att inte alla får den fostran. Att växa upp på Möllevången har också gett mig mycket. För mig har det alltid varit en självklarhet att människor är lika mycket värda oavsett vilket land man kommer från. Jag är jättetacksam för min uppväxt här.

Du har massor av fackliga uppdrag. Vilket är viktigast för dig?
– Det jag tycker är roligast är att vara ungdomsansvarig på min avdelning. Jag älskar att prata med unga. De är så taggade på att komma ut i arbetslivet. Jag vill inte att de ska bli utnyttjade som jag blev när jag började jobba. Jag hade aldrig fått skolinformation, jag visste ingenting.

Hade det gjort någon skillnad om du fått fackinfo innan du började jobba?
– Det tror jag. Jag fattade inte att svartjobb skapar lönedumpning för alla andra. Och alla försäkringar man får genom kollektivavtalet! Det var någon som blev skjuten på mitt jobb.
Vad hade hänt om jag hade kommit i vägen? Sådant tänkte jag inte på, jag ville bara ha pengar. Sedan stack jag till Norge. Och där bidrog jag också till lönedumpning, jag tog ju en lön som var under deras avtal. Men det var jättemycket pengar för mig. Hade jag kunnat gå tillbaka hade jag inte gjort om det.

Hur kom det sig att du gick med i HRF?
– Det var när jag började på kasinot som jag började fundera på saker, framför allt arbetsmiljö. Nu är jag ordförande i klubben. Det är väldigt givande. Bäst är det när jag kan hjälpa individer. Men det kan också vara tungt. Jag är ofta tröttare när jag har arbetat fackligt än när jag har jobbat fysiskt.

Kan du koppla av?
– Jag är ganska dålig på att stänga av. Det är något jag försöker hantera. Medlemmarna på jobbet jobbar ju nätter också, så jag kan få ett meddelande halv tre på natten. Och jag får typ panik om jag inte svarar direkt. Men det är ett pågående projekt. Riktigt avkopplad är jag när jag är med mina närmaste vänner. Vi pratar sällan politik. Vi bara skrattar, käkar och kollar på serier. När jag är med dem så är jag bara Jackie. Och just det, jag har en katt, Felix. Honom vill jag vara med så mycket som möjligt när jag kan.

Hur ser framtiden ut?
– Jag tänker inte så mycket på min framtid. Jag har stagnerat fruktansvärt utvecklingsmässigt som kock, jag skulle behöva byta jobb för att utvecklas. Men samtidigt trivs jag. Och jag är inte redo att släppa mina förtroendeuppdrag. Det är extremt utvecklande. Nu ska jag jobba med fackets hjälptelefon i sommar. Det ska bli skönt att få en paus och reflektera lite.