Första jobbmötet

Här startar arbetslivet för många unga. Stora McDonald--s i Nordstan blir första mötet med både lön, kollektivavtal och hamburgare.

Centrala Göteborg, köpcentrumet Nordstan, klockan 10.05. Butikerna har ­precis öppnat, men det är redan fullt med människor i rörelse. Kostymklädda på väg mot möten, resenärer på väg till tåget, folk som ska uträtta ärenden i någon av centrumets hundratals butiker. Men det är också en plats för dem som inte är på väg någonstans, som bara vill fördriva lite tid. Mest populärt är stora McDonald–s, öppet dygnet runt och alltid mycket med folk.
 – Fast just nu är det faktiskt ganska lugnt, säger Zanna Lundqvist och tittar mot ingången där gästerna droppar in i jämn takt. Zanna har jobbat här i sju år, de sista tre heltid. I dag är hon förste assisterande restaurangchef, den näst högsta positionen på restaurangen.
– Planen var att bara jobba extra under skoltiden, men det blev mer än så, säger hon och går för att stänga av en tjutande maskin.

Med sina 24 år är Zanna en veteran här. Medelåldern är låg. Runt 21, säger restaurangchefen, Charlotte Wahlgren.
– Om man räknar bort den fasta personalen. Där är medelåldern högre.
Restaurangen har runt 120 anställda. Av dem är ett 30-tal fast anställda. Resten jobbar extra eller när det passar, som på loven. En del är riktigt unga.
– Man måste vara 16 för att få jobba här. För de flesta som börjar här är detta deras första jobb, säger Charlotte.
Att få in någon som aldrig har jobbat förut är speciellt. Alla börjar med en tretimmars introduktion, som handlar lika mycket om anställning, skatter och kollektivavtal som om det praktiska arbetet på restaurangen.
– Det är saker som man kanske inte behöver prata så mycket om på ställen där de anställda är lite äldre.

De nya får själva välja vad de är intresserade av, till exempel kök eller kassa. Emma Svantesson Paulamäki har valt kassan eftersom hon tycker att mötet med gästerna är det bästa med jobbet.  
– Det är roligt när man får skapa ett band till gästerna, försöka lista ut vad de vill ha när de inte riktigt vet, säger hon och blir avlöst från sin kassa en stund.
Emma är 18 år och tog studenten i våras. Hon arbetar här medan hon funderar på vad hon vill göra. Egentligen. Hon är utbildad frisör, men det vill hon inte jobba som. Men det blir nog inte restaurangbranschen heller.
– Nej, jag funderar på att plugga vidare. Kanske till psykolog, säger Emma och skyndar tillbaka till sin kassa.

Faktum är att det är få här som planerar en framtid i restaurangbranschen. Inte heller kollegan Johan Olofsson vill vara kvar.
– Det är kul, men inget framtidsjobb för mig. Jag söker andra jobb under tiden, och så funderar jag på att läsa vidare, kanske till civil­ingenjör.
Däremot tror Johan att det är sant som McDonald–s själva gärna framhåller: att ett jobb här är en bra start på arbetslivet.
– Jag har nog fått andra jobb för att jag har jobbat här. Arbetsgivare verkar gilla att vi är stresståliga, säger han.
Och stressigt är det, tempot i köket är högt. Alla har var sin station, var sin uppgift. En kille, vars namn försvinner i larmet, dressar hamburgerbröd med ketchup, gurka, lök och ost. En annan lägger på kött, och en tredje sköter de stora burgarna, Quarter Pounder och McFeast.

I mitten står Carl Palmqvist och repeterar beställningar. Han är beställare, vilket betyder att det är han som koordinerar arbetet i köket. Under tiden slår han in hamburgare i papper, helt utan att titta.
– Jag har gjort det rätt många gånger. Vet inte hur många, och förresten är jag inte säker på att jag vill veta, säger han och hämtar en ny bricka.  
Zanna svischar förbi. Hennes roll i dag är att på olika sätt stödja sina kollegor.
– Jag finns där om någon behöver hjälp, och så coachar jag dem.
Peppningen är en stor del i arbetet.
– Vi försöker bygga självförtroende, ge beröm och ge folk en klapp på axeln när de gör något bra, säger Zanna och tittar snabbt på ett schema på dörren.

I stort sett varje timme kommer det in fler och ska jobba.
– Vi räknar med en försäljningstopp mellan klockan tolv och ett. Då kommer vi att vara 15 inne samtidigt.
På helgnätter är det minst lika mycket personal som på dagen. Dels är försäljningen bra då, dels vill man undvika köer – och därmed bråk. Oftast är det inget problem, men visst händer det saker.
– På nätterna kan det vara stökigt, mycket ungdomar, säger restaurangvärden Dilman Keren.
Värdarnas arbete är att hålla snyggt i matsalen men även att se till att gästerna får en relation till restaurangen, och låter bli att skräpa ner eller bråka.
– Oftast är det jättekul. Men ibland slänger de papper på golvet mitt framför mig och säger att jag ska städa eftersom det är mitt jobb. Då säger jag »Ja, om ni tappar men inte när ni slänger«.
Dilman, som är 38 år, hör till restaurangens äldsta anställda. Själv tycker han om att jobba med ungdomar.
– De är bra, snälla. Ibland kan det vara jobbigt när de jobbar sällan för då glömmer de vad de ska göra. Då får vi hjälpa dem mycket.

Under somrarna fylls restaurangen med extra många nya ansikten. Nu när skolorna har börjat igen är det många som har försvunnit. Sara Eriksson, 23, tycker att det är positivt att folk kommer och går.
– Jag tycker inte att det gör något. Det är kul att träffa nya människor, säger hon i en paus.
Sara har jobbat heltid på restaurangen i fyra år, och är kvalitets­ansvarig och skiftledare.
Att jobba på restaurang var aldrig hennes plan. Sara gick barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet, tänkte att hon kanske skulle bli förskollärare lite längre fram.
– Jag tycker att det är kul att jobba ute. Men jag gillar att jobba med gäster också.

Bara ett fåtal av dem som jobbar här i dag är medlemmar i facket. Förklaringarna varierar från att det är för dyrt till att man bara jobbar i väntan på något annat. Restaurangchefen Charlotte Wahlgren tycker att det är synd.
– Jag tror att det är på grund av ekonomin. Många jobbar ju bara extra och då prioriterar de nog andra saker. Tyvärr.
Hon är medveten om att det finns andra arbetsgivare där ute som inte behandlar ungdomarna på ett bra sätt.  
– Ibland kommer de och berättar att de ska provjobba gratis en vecka på något ställe, då förklarar jag att det inte ska vara så, säger Charlotte och tittar ut mot kassalinjen.
Där har det börjat hetta till något. Klockan närmar sig 13. Stegen är snabbare, ljud­volymen lite högre och kassaköerna är något längre. Emma Svantesson Paulamäki ropar åt nyanlända gäster att det finns lediga kassor längre in.
– Snyggt kommunicerat, ropar Zanna Lundqvist.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.