Baristan Andy Törnquist vill se mer facklig organisering i den kreddiga kaffebranschen. – Vi i facket måste visa att vi bryr oss om baristorna också.
Baristan Andy Törnquist sippar på en filterbryggd kenyan. Vi sitter på en av Stockholms riktigt seriösa kaffebarer, ägaren är enligt Andy en av Sveriges bästa baristor. Att besöka varandras ställen är ett sätt att vidareutbildas i ett yrke där det inte finns några raka karriärvägar, säger han.
– När man börjar jobba får man oftast utbildning på plats. Men efter det handlar det mycket om att lära av andra.
Hur kom du in på kaffe?
– Jag har jobbat på kafé sedan jag var 16. I början jobbade jag på de stora kedjekaféerna. På universitetet lärde jag känna en kille från Australien som var superduktig på kaffe. Han började dra med mig till ett ställe som hette Johan & Nyström. Först hängde vi där, och sedan började vi båda jobba där. Det var där jag blev intresserad på riktigt.
Andy om facket
Du är något så ovanligt som en facklig barista. Hur kommer det sig?
– Det började med att jag blev lurad och utnyttjad på ett kafé jag jobbade på. Det var samma gamla visa. Ung och ny i stan, du vet. Så då ringde jag till LO Ung och blev presenterad för en tjej på Hotell- och restaurangfacket. De hjälpte mig jättemycket. Hade jag inte fått den hjälpen hade jag fått flytta härifrån, för då hade jag inte kunnat betala hyran. Den hjälpen vill jag ge till andra.
Varför är kaffebarer så oorganiserade?
– Dels är det ofta små ställen som är ganska isolerade, så det kan vara svårt att organisera. Det går att göra, men det kräver arbete. Dels tänker man kanske att det är stor personalomsättning på de här ställena, så det är ingen idé att organisera. Men det är inte så det ser ut längre. Jag har jobbat i sex år och jag träffar många som har valt att stanna.
Den sämst organiserade yrkesgruppen i vår bransch, skulle jag säga.
Vad är det som har förändrats?
– När jag började jobba var barista och kafébiträde ungefär same same. Nu är det ett riktigt yrke. Det har säkert lite att göra med att kaffepriserna har stigit. Om folk ska vara villiga att betala högre priser, så måste de som arbetar med det vara duktiga och professionella. Därför är det också viktigt att vi organiserar oss. Det här är den sämst organiserade yrkesgruppen i vår bransch, skulle jag säga.
Hur ska det bli bättre då?
– Jag har en idé som jag verkligen vill genomföra. Kaffe-SM hålls ju varje år. Det är ganska stort. Alla de bästa ställena stänger ner och åker dit. Då vill jag verkligen att HRF ska vara där. Vi har aldrig varit där. Jag vill att vi i facket ska visa att vi finns och bryr oss om baristorna också.
Du var kongressombud på HRF:s kongress för första gången i år. Hur var det?
– Verkligen jättekul! Folk var engagerade på ett sätt som jag aldrig har sett förut. Det var kanske det viktigaste jag gjort fackligt, det gav mig så mycket. Jag var uppe och pratade om flera frågor som jag tycker är viktiga. En är missbruk och psykisk ohälsa i branschen. Det är ett arbetsmiljöproblem, utan tvivel. Folk är så slutkörda. Hela livet går ut på att jobba och gå ut, det är inte hållbart i längden. Det blir normaliserat att må dåligt. Ångesten blir en del av jobbet. Det måste vi arbeta med.
Andreas »Andy« Törnquist
Hur länge kommer du att jobba som barista?
– Det vet jag inte. Jag är 27 bast och visst, det betalar helt okej, men man blir ju utsliten. Det finns mycket att göra med arbetsmiljön i den här branschen.
Vilka är de största problemen?
– Det är ett oerhört fysiskt arbete. Handleder och armbågar slits ut snabbt. Jag var 24 när jag började få domningar i min handled för första gången. Läkaren berättade att baristahandled är det nya ordet för karpaltunnelsyndrom. Det kommer ifrån att man tampar kaffe hela tiden. Sedan låter det ju mycket, maskinerna låter konstant. Jag tror att det skulle bli bättre om vi var bättre organiserade. Om folk började att ställa krav skulle det gå att göra hur mycket som helst.
