Ett nytt kollektivavtal, nya vårtecken nästan varje dag – nu får vi bara hoppas på några goda nyheter från andra sidan Atlanten också.
Karin Boye skrev att »visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka«.
Det är en av mina mest citerade diktrader, för den passar så ofta.
Det gör lite ont att förändra, att göra nya saker. Det gör ont att lämna det som är invant. Det är läskigt att gå in i något obekant.
Men vi är ju lika tacksamma varje år att våren vågar språnget. Och den tiden är nu!
Sällan har väl våren varit så efterlängtad. Det har varit en låååång »vinter«.
Parterna kunde komma överens utan att varsla om konflikt. Skönt. Det är så mycket oro ändå.
Den här våren har också väldigt många HRF-medlemmar fått ett nytt kollektivavtal.
Det var ett pressat läge, men parterna kunde komma överens utan att varsla om konflikt. Skönt. Det är så mycket oro ändå.
Det är nästan så att man inte kan ta in nyheter längre.
Trumps vansinniga framfart riskerar hela världsekonomin. Det får effekter även för dig och mig. Och våra framtida pensioner.
Låt oss hoppas att någon i hans administration säger stopp. Någon som vågar vara den lille pojken i Kejsarens nya kläder. Det kräver mod, men nog borde det finnas någon i Trumps närhet som inte stillatigande kan se på när chefen orsakar totalkollaps.
Ja, det här blev ju inte så muntert.
Så tillbaka där vi började … det är vår! Äntligen! Oron rinner av och längtan efter ljuva sommarkvällar ger sig till känna.
Och jag vågar något nytt, trots att det gör lite ont. Det här är min sista ledare i Hotellrevyn. Tack för allt!
