Ingen annan rör sig. Utom jag. Klockan är sex.»Ska du gå redan?« Jag ursäktar mig.
Hur länge får en lunch vara? Och när ska man egentligen äta lunch? Just nu är jag i Spanien och har ätit vad man kan kalla en typisk spansk lunch. Ett tjugotal gäster. Jag kom först av alla, klockan kvart över två. Vid halv tre kunde jag se den ena bilen efter den andra köra fram.
Det var en loggia utomhus med korgmöbler och dags för ett glas. Iskall sherry eller mineralvatten.
Jag vet ingen i Spanien som dricker starksprit som apéritif till en lunch. Men kroketter går bra. Och små snittar med paté och lax. Det gäller att inte hugga in för mycket för man vet hur det är: tre rätter och inget annat.
Vid tretiden drar vi oss in i huset och sätter oss till bords. En tallrik med sallad inleder: ägg, tonfisk, oliver, gröna blad, tomater. Det svämmar över.
Det vita varma brödet. Glykemiskt index har inte nått dessa sydliga breddgrader och lär väl aldrig hoppa över Pyrenéerna.
Å andra sidan har de smala eleganta spanska damerna hittat på en ursäkt för att inte äta. Den lyder så här: »Jag har för högt kolesterol.«
Ingen fattar vad som menas, men det visar sig att de inte tål mat. På så sätt bibehåller spanjorskor den slanka linjen. La linea, säger de lite diffust och viftar bort varenda tallrik.
Männen nickar förtjust medan de smäller i sig mat. Spanjorer kan äta. De njuter av maten. Av kvinnorna, av vinet. Men ingen dricker mer än ett par glas. Det är vana lunchätare som sitter till bords.
De vill träffa varann och tala om allt mellan himmel och jord. Därmed menas politik, swimmingpoolen som läcker. Samt påven. I Sverige omtalas påven mest som en sjuk gammal man. Så icke i Spanien. Påven slår rekord. För att han rest till fler länder än någon annan påve. För att han är med i tv. Varje dag.
Den nye regeringschefen tas upp. Var det modigt eller fegt att han tog hem alla spanska soldater från Irak? Jag tänker: Undrar hur många i Sverige som ens vet vad Spaniens regeringschef heter. Detta lilla land med 60 miljoner. Vem orkar hålla reda på det?
Till varmrätt får vi en underbar risotto. Tryggheten som finns i detta land där ingen blir berusad (förutom turisterna) är som en varm vante.
Åsikterna är intressanta. Ej gångbara i Sverige många gånger. Men vad är Sveriges plats i världen numera? Jag vet inte riktigt. Där är lite tyst.
Så icke vid detta lunchbord där alla talar. Hela tiden. Bär till dessert. En kopp espresso.
En man reser sig upp och tar avsked.
? Jag är kidnappad av min chef, ropar han sorgset.
Ingen annan rör sig. Utom jag. Klockan är sex.
? Ska du gå redan?
Jag ursäktar mig:
? Jag trodde klockan var sju, men nu ser jag att hon bara är sex.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.