Det var som att hon ville säga: Om jag räddar mina barn så kan du också göra det.
Det är mer än 16 år sedan jag lämnade Iran och flydde ur ett våldsamt tvångsäktenskap. Där misshandel, smärtor och hjärtesorg utgjorde en stor del av vardagen. Livet var så nära döden att jag var tvungen att bli vän med döden för att överleva.
Men trots allt mörker, hade jag en strålande sol i mitt liv. Min lille son som gav mig kraft och ljus, han gjorde att jag orkade stå emot och kämpa.
Det är på samma sätt i djurriket. Mammorna gör allt för att ta bort hot från sina ungar, även om det kostar dem livet. Vi mammor kan lätt offra oss för våra barn, det känns lika naturligt som att andas.
Jag tänkte ofta: Är det så här mitt liv ska vara? Men så en dag när jag stod med min son i famnen och tittade ut på gården, i min oändliga smärta av all misshandel och brutalitet i mitt tvångsäktenskap, så såg jag några barn som jagade en kattmamma med en slangbella.
Kattmamman hade tre kattungar och de satt på ett lågt plåttak. Plötsligt började kattmamman flytta över kattungarna till ett högre tak. När hon hade fått över alla ungarna vände hon sig om till mig och tittade mig rakt i ögonen. Det var som att hon ville säga: Om jag räddar mina barn så kan du också göra det.
Efter det blev jag övertygad om att jag skulle klara av att fly. Jag tror till och med att jag började planera för flykten samma dag. Ett år senare kom jag som flykting till Sverige. Livet här var inte heller lätt, då vi fick utvisningsbesked och fick kämpa i tre år för att få stanna.
Dalai Lama säger att det är vår plikt att vara lyckliga, men vägen till lyckan är inte alltid så lätt. I dag lever jag ett helt annorlunda liv än det liv jag rymde ifrån. Jag lever i kärleken och jobbar med det jag älskar. Det vill säga med komedi och skrivande, även om det innebär ständigt resande för det mesta.
Det får mig också att inse att hela livet är en resa, och att vi ska vara tacksamma för varje ögonblick.
Så småningom blev jag och min son ägare av två söta katter trots min allergi. Det var min son som tog hem dem till oss. Den ena hittade han på gatan undernärd och skadad, den andra fick vi från min arbetskollega Kerstin Nyström på Rinkebyskolan. Jag jobbade där under flera år som studie- och yrkesvägledare.
Den ena döptes till Selma efter min favoritförfattare Selma Lagerlöf, och den andra till La Luna efter månen.
Jag tyckte att det var bra att vi skaffade oss svenska bondkatter. Med tanke på att många svenskar införskaffar persiska katter. Då blir det mera balans. Varje gång jag ser katter så tänker jag: Här går ännu en budbärare från hjärtats frihet.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.